Lethal Vice
Thrash Converters

Spanska thrash-konverterare som verkar ha spelat in sitt debutalbum i en arkadhall, något som känns märkligt med tanke på att det inte kan finnas så många sådana kvar idag. Spanien kanske har några. Det är en kvintett som står bakom namnet Lethal Vice, de har funnits sedan 2005, gjorde en demo 2008 och släpper alltså nu sitt första album. Thrash converters heter albumet och det huserar ett lustigt skivomslag.

Klassisk thrash, det är stilen. Dock kastar de in lite lustiga inslag som 8-bits spelmaskinsmusik och lite arkadinslag i början och slutet och här och där under albumet. Det finns en och annan ytterligare typ av musikaliskt uppbrott under albumet så det inte går i samma stil rakt igenom. 50 minuters speltid, lite i längsta laget får jag säga. Produktionen är också lite sisådär, inte det mest fräscha eller moderna, det känns som att det finns en del att önska där faktiskt. Sången är typiskt för de där gamla thrasharna, inte vrål men lite argsint sång. Hyfsat variation på låtmaterialet och det hela känns som en lite kul lågbudgetproduktion, mycket entusiasm och energi tycker jag nog att man kan säga.

Inget nytänkande här direkt, det känns lite som ett hyllningsband till de klassiska thrasharna som tidigt åttiotal väckte denna genre som växt sig stor och stark och betydligt mer komplex genom åren. Lethal Vice struntar i all denna utveckling och vänder blicken bakåt och för er som tycker att det skall låta som Exodus debut, Annihilators gamla grejer, Metallicas debut och så vidare, ni bör nog inte missa detta band. Det är kul att de bjuder på de där klassiska arkadljuden i låtar som inledande Inset Coin och sedan en klassisk ”game over” som avslutning - det är albumets höjdpunkt.

Inget spår står direkt ut för mig och även om jag inte direkt har något att anmärka på albumets kvalité i sin helhet tycker jag ändå att det är ett album som inte direkt griper tag i mig. Det får mig inte att vilja lyssna, det glänser ingenstans. Det är en solid skapelse men ingenting som når de högsta höjderna. För thrashnostalgikern tror jag nog att det kan vara en kul bekantskap, för oss andra är det nog mest en lustig parentes som får en att börja undersöka vad det kan tänkas kosta att införskaffa en gammal arkadmaskin.

HHHHHHH