Recension Riotgod - Invisible Empire 2011

Snackisen bland recensenter gällande detta album och detta band kommer förstås vara kopplingen till storheterna inom stoner rockgenren som även detta band sägs tillhöra, jag talar förstås om Monster Magnet. Två av medlemmarna är med även i Monster Magnet men ville göra något eget och så vidare, gitarristen turnerar dessutom med Monster Magnet under deras turné så bara sångaren som verkar vara en riktig solstråle är utan koppling till monstermagneterna. Själv hade jag ingen aning om detta eftersom jag aldrig läser information innan jag lyssnar på ett album och hade väl egentligen inte direkt dragit många paralleller till Monster Magnet.

Invisible Empire är bandets andra album och det är omgivet av ett plastöverdrag som är nästan ogenomträngligt utan tillgång till något i knivstil, jag kom ju på att jag kunde fylla på med lite mer info om bandet eftersom det kanske står något mer än jag hittat i promoinfon i skivhäftet. Det visade sig dock att häftet var väldigt tunt men där fanns i alla fall information om att Bob Pantella stått för produktionen och att bandet själva stått för konsten på digipakskivan som jag har i min ägo, inte så tokig faktiskt.

Musikaliskt är det så kallad stoner rock, stenarrock som araberna brukar kalla det. Det betyder tung och klassisk rock’n’roll om man vill förenkla det, ganska varierat är det också utan att för den del vika av alldeles för långt från det förväntade. Produktionen är bra och kan inte direkt anmärkas på. Sångaren med det glada namnet Mark Sunshine har en röst som har en ganska klassisk rockton och påminner mig främst om Jeff Keith i Tesla men jag kan slänga in många andra sångare som jag kommer att tänka på, om jag inte hade haft en stark ovilja att rabbla namn i recensionstexter. Tolv spår som går från avel till återfödelse och det tar en knapp timme att göra den resan.

Det hela inleds med ett spår som kallas Breed som har en klassisk rockstil med mycket energi och karismatisk sångröst, känns lite som en resa bakåt i tiden. Det känns faktiskt som en autentisk rocklåt från det sena sjuttiotalet eller något i den stilen, mycket snygg och lovande inledning tycker jag när jag börjar spela detta album. Sedan vet jag inte vad som händer för det ena ointressanta spåret avlöser det andra och så fortsätter det, hela vägen till spår åtta som går under namnet Saving it Up vilket åter tar oss tillbaka till vad vi fick i det inledande spåret, energisk, klassisk, autentisk rockmusik som är alldeles underbar. Avslutningen är sedan bra hela vägen och avslutande Rebirth känns som något som skulle kunnat ha kommit från Led Zeppelin, Deep Purple eller Rainbow för att räkna upp lite mer namn (namedropping får en recensent att verka kunnig, eller hur?).

Bäst på albumet är helt klart Saving it Up, inledande Breed, spår nio Loosly Bound och Rebirth, här är bandet alldeles briljant och jag vill bara höra mer och mer, men det är tyvärr bara fyra av tolv spår som ger den känslan, det finns en del snygga partier i andra låtar men alldeles för få. De spår jag inte nämnt känns som hyggliga stoner rocklåtar lite grann utan riktig karaktär och framförallt utan något som griper tag i mig, inte dåliga spår för något sådant tycker jag inte att Riotgod har på sitt andra album.

Sedan vill jag introducera en fras jag gillar i samband med musik, ”kill your darlings” mörda dina älsklingar eftersom du har svårt att hålla en objektiv inställning till något du verkligen älskar vilket är anledningen till att utesluta sådant sade en gång en författare och det är en devis en skapande individ bör leva efter tycker jag. Sedan finns ju även ”less is more” som också väldigt ofta kan appliceras på musik, Riotgod borde ha mördat lite och sett till att skivan blev lite kortare. En timme är för långt och spår två till sju känns mest jobbiga så när jag lyssnar hoppar jag ofta efter spår ett till spår åtta direkt eftersom det blir för långdraget att ta sig igenom sex bra men alldagliga spår när jag har en stor hög musik som bara väntar på att få spelas.

Grymt bra! om vi tar och spolar ned sex av spåren i toaletten, kanske att vi kan spara ett eller två av dem som andningshål. Så mitt slutgiltiga omdöme blir att Invisible Empire, vilket nästan är samma namn som Scar Symmetrys senaste album, är en bra skiva som kunde ha varit bättre med lite mord.

HHHHHHH

Riotgod Invisible Empire

Riotgod
Invisible Empire