Annihilator
Feast

Annihilator, världens största "enmannaband" inom thrashgenren har i tio år nu varit en duo och detta är femte albumet de gör tillsammans. Det är en nio spår stor skiva på nästan 50 minuter som även kommer med en bonusskiva på 15 klassiska Annihilatorspår som täcker ungefär 70 minuter av Annihilators diskografi från 'Alice In Hell' till 'Carnival Diablos' nyinspelat med den nuvarande uppsättningen eftersom den nya delen av duon inte medverkade på dessa skivor. Jag har fått hela paketet men kommer att fokusera mest på de helt nya låtarna, även om det blir lite om nyversionerna på slutet också.

Även om detta är bandets femte album som duo så är det fjortonde studioalbumet med Annihilator. Jeff Waters som bildade bandet en gång i tiden är enmansmedlemmen som tagit namnet till denna punkt, vilket gjort dem till en av Kanadas mest framgångsrika hårdrocksband. Det sorgliga är dock att det, som med de flesta andra thrashbanden, mest bara är de äldsta skivorna folk kommer ihåg när det gäller bandet - det som släpptes under 80-talet när thrashgenren var som störst. Trots det säger Waters att bandets fans är till stor del yngre än 25 (mer än 50% hävdar han) och det är anledningen till att vi får 15 extra spår på 'Feast', om vi vill ha dem.

Nog om det nu, vad får vi på 'Feast'? För dig som hört Annihilator tidigare är det enklaste sättet att beskriva skivan att säga att det inte skiljer sig allt för radikalt från hur det låtit tidigare när Annihilator spelat. För dig som som däremot inte hört detta band kan vi beskriva den som en kavalkad av hyfsat neutral thrash metal. Som den mesta andra thrashen är 'Feast' en skiva som har orgier av snabba trummor och snabba gitarrer samt ett argt, nästan morrande ljud till sång. Annihilator har dock aldrig riktigt tillhört de där skitigaste thrashbanden. Bandet bildades mitt i thrash metallens glansdagar men det tog fram till 1989 innan de släppte sin debut och vid det laget hade thrashgenren till stor del skakat ur det där råaste, skitigaste ljudet ur genren i förmån för något bättre ljudproduktioner och aningen mer nyanserade skivor. Och på något sätt känns det som det är där Annihilator sedan fastnat. Det är lite mer lättillgängligt än musiken som genrens riktiga pionjärer spelade och i vissa fall håller kvar vid, men det är fortfarande argt, skrikigt och skitigt.

Inledande Deadlock känns som en låt i det klassiska 80-tals thrash-träsket medan efterföljande No Way Out och Smear Campaign är mer åt den ljudbild som började råda i genren efter att Metallica presenterat 'Master Of Puppets' och dess lite mer varierade utbud av låtar och stil. De är inte fullt lika snabba och sången känns inte fullt lika getingaktig även om de fortfarande har det där klassiska thrashljudet över sig. No Surrender känns mycket mer som en modern thrashlåt, så som många nya thrashband låter i dag med en betydligt tyngre bas och inte alls samma höga tempo.

Efter att ha kontinuerligt sänkt tempot sedan skivan började ökar dock bandet tempot med femte spåret, även om tyngden här är så gott som bortblåst och utbytt mot en mer stoneraktig ljudbild förutom i refrängerna. Efter Wrapped kommer dock något som verkligen inte är thrashigt över huvud taget då Perfect Angel Eyes spelas med halvakustiska gitarrer och sjungs med klarsång… och det är en ballad! Seriöst, en ballad?! Ja, men så överraskande bör väl inte det vara egentligen med tanke på att det kommit några låtar som denna sedan 'All For You' och Dave Paddens intåg i bandet. Perfect Angel Eyes är ganska fin, men det känns ända ut i märgen att det här bandet är lite ur sin rätta miljö när de gör låtar som dessa fortfarande och i mitt tycke lyckades de bäst på 'All For You' när de började. Men det kommer en till lugnare låt innan skivan är slut och den tycker jag är betydligt bättre, vi återkommer till det när vi kommer dit.

Demon Code är en tung, ordentlig thrashhistoria igen i typisk tysk stil. Den är inte Bay-Area snabb eller Amerikanskt skitig utan mer i modern nordeuropeisk stil. Den är också ganska lång med nästan 6 1/2 minuter av detta röj. Fight The World kommer som näst sista spår på 'Feast' och tar oss tillbaka till det akustiska igen till en början, även om den närmare sju minuter långa låten snart tar oss tillbaka till hur det lät i skivans absolut första spår: genretypisk röjarthrash i sitt rätta element. Sången tycker jag går lite för långsamt för att kännas hemma i den annars ganska röjiga låten men jag kan ändå tänka mig att det här är en låt som öppnar upp ett hål i publikhavet på livespelningar i vilket testosteronladdade yngre män börjar brottas - så som det har en tendens att bli när band som Annihilator går på scen. För att komplettera trion av skivans längsta låtar i skivans slutskede kommer så det längsta spåret av dem alla efter Fight The World bjudit på heavy metal-gitarrpassager i sitt slutskede. One Falls, Two Rise börjar precis som Fight The World lugnt och påminner till en början en hel del om Perfect Angel Eyes med klarsång och balladkänsla. Här tycker jag dock att det låter riktigt bra och det är faktiskt synd att de återgår till sitt thrashsound efter knappt två och en halv minuter av detta. Efter drygt fyra minuters thrashröj återgår dock låten till hur den lät i början och ger ett vackert en och en halv minuts avslut på både låten och skivan.

Kvalitetsmässigt tycker jag skivan håller ihop bra. Den tillhör definitivt bandets mer intressanta utgåvor så här långt och det är riktigt roligt att höra så här stor variation på en thrashskiva då de normalt tenderar att vara ganska mycket pang på rödbetan hela vägen igenom, men så har väl egentligen Annihilator aldrig låtit å andra sidan.

Bonusskivan med alla gamla klassiska låtar av det här bandet i nyversioner tycker jag är en sån där skiva som det egentligen inte gör något om den är bra eller dålig. Det är lite som när en del band gör en nyversion av en gammal skiva och släpper den gamla utgåvan som bonus eller om man gör en best-of och släpper en av sina gamla demoskivor som bonus. Det är en kul grej att ha och den kan vara värd en tia, tjuga eller kanske t.o.m. trettiolapp extra mot normalutgåvan även om man nu aldrig skulle spela den. Personligen tycker jag dock att bonusplattan är ganska bra. Det är bättre ljudkvalité, bättre mix och högre kvalité på inspelningen hela vägen igenom. Om man sedan är helt inne i de gamla låtarna kanske man inte gillar hur de "slaktat" originalen här men jag har väldigt svårt att se hur ett fan av detta band skulle tycka att de har gjort det. Alison Hell, Never Neverland, Set The World On Fire, med flera är definitivt jämförbara med sina original och i flera fall även bättre. Jag tycker faktiskt inte de slaktar någon av låtarna de gör här, det enda jag möjligtvis har att anmärka på är den smått hiskeliga längden på bonusskivan. Jag har väldigt svårt att se hur särskilt många skulle välja att sitta igenom hela den här bonusskivan när den är 71 minuter lång men det är ju också en bonusskiva så… det är ingen stor grej.

Allt som allt tycker jag det här är en riktigt fin kvalitetsprodukt och för dig som verkligen älskar det här bandet tycker jag det är en självklarhet att investera i två timmar med Annihilator på 'Feast'. För dig som kanske inte är helt såld kanske det räcker med de första 50 minuterna, men bortsett från längden på bonusskivan tycker jag den håller nästan lika hög klass den. 'Feast' är definitivt värd att kollas upp, det är en rik heltäckande thrashskiva på nästan alla sätt och vis.

HHHHHHH