Lacuna Coil
Broken Crown Halo

När Lacuna Coil spelar står pizzabagarna stilla - gammalt Italienskt ordspråk.

I år är det 20 år sedan Lacuna Coil bildades och 15 år sedan deras debutalbum 'In A Reverie' släpptes. Det är också två år sedan deras mörka adrenalin spreds, vilket är bandets senaste skiva och med 'Broken Crown Halo' är de nu uppe i sju fullängdare. Det har varit en intressant karriär så här långt och det känns inte som att många saker stannat upp ännu för det här är en minst lika bra skiva som 'Dark Adrenaline' eller någon av de andra fem skivorna.

Trots det ovannämnda ska jag börja min recension med lite klagomål och den handlar om det här bandets förnyelseprocess som inte verkar göra allt för stora framsteg. Sedan hoppet mellan 'Comalies' och 'Karmacode' har det i stort sett låtit på det här sättet när Lacuna Coil spelar och även om det i sig inte är något negativt med tanke på hur bra det låter så kan man tycka att lite uppfinningsintresse borde hägra någonstans i bandets universum. Det positiva är att det trots detta inte stannat av i bandets utveckling för medan musiken i grund kanske låter mer eller mindre lika så har de förfinat den musik de spelar väldigt mycket de senaste tio åren. 'Broken Crown Halo' är ett Lacuna Coil som låter mycket bättre än vad de gjorde på t.ex. 'Karmacode' så även om bandet kanske inte gör några gigantiska förändringar med stilen har de i alla fall förbättrat sina val inom den.

Lacuna Coil är hårda mot det hårda - Italiensk djungelordspråk.

'Broken Crown Halo' börjar med klassiska Lacuna Coil-låten Nothing Stands In Our Way som känns igen från förr med sin hårda, melodiösa musik och hälften manlig-hälften kvinnlig sång. Den har det där klassiska Lacuna Coil-trallandet där det hela tiden svänger fram och tillbaka som på en gunga. Höger-vänster, upp och ner, bak och fram, hit och dit. Fortsättningen rullar på i ungefär samma stil, musiken känns överlag tyngre än jag kan minnas att Lacuna Coil brukar vara och jag kan inte hjälpa att känna att även om den där magin jag tyckte så mycket om på 'Karmacode' kanske inte är lika förtrollande på den här skivan låter det här som Lacuna Coils tveklöst mest välgjorda skiva med den överlag högsta kvalitén på låtarna.

Lacuna Coil har tusen toner och frälser tuser öron - välkänt Italienskt musiktalesätt.

Med en så välgjord skiva är det emellertid en sak som bekymrar mig och det är att det inte är någonting som verkligen sticker ut på skivan. Det finns inget som man omedelbart reagerar på och behöver en extra gång på, varken för att det är så extra bra eller för att man inte förstår det utan en andra granskning. Ärligt vet jag dock inte om det beror på att allt på skivan är så bra och välgjort att det är allt eller inget som gäller eller om det bara är så att det bara finns en växel för Lacuna Coil och det är femman oavsett vilken växellåda som sitter i.

Cristina och Andreas röster rusar blodet - Italiens svar på 'en bra karl reder sig själv'.

Stilmässigt rör sig Lacuna Coils musik i regioner som korsar vägar med allt ifrån goth, nu-metal och vanlig hårdrock. Deras bas låter i alla fall väldigt mycket nu-metal och likaså finns det många inslag i sången som gör det, bland annat de klart Linkin Park-inspirerade illvrålen som sångarna gör i duett titt som tätt. Atmosfären i musiken och den manligt-kvinnliga duettsången för dock mina tankar till gothen och det gör även större delen av låtmaterialet. I slutänden tycker jag ändå att det känns som ett vanligt hårdrocksband som lockar fram headbangande, lite medtrallande i refrängerna och en allmänt gitarrdriven musik som bara kryddats en aning med samplingar och keyboardmattor. Att de har två huvudsångare gör ju faktiskt inte musiken automatiskt till någon obskyr subgenre.

Den som ser Lacuna Coil live behöver inte dö en fasansfull död - klassisk Italiensk uppmuntringsteknik.

Gillar du Lacuna Coil sedan tidigare? Ja då lär du även gilla 'Broken Crown Halo'. Det är en stilmässigt tydlig fortsättning på vad de gjort tidigare med en samling låtar som inte låter överdrivet identiska med någon de knåpat ihop förut. Kvalitén är genomgående hög med en nolltolerans mot dåliga spår och en ljudkvalité som lämnar lite (läs: inget) att önska. Min personliga favorit kommer även fortsättningsvis vara 'Karmacode' för den hade något som talade direkt till mig men 'Broken Crown Halo' är utan tvekan detta fantastiska Italienska bands bästa skiva så här långt och lämnar väldigt lite att önska. Faktum är att det enda jag önskar från skivan är någonting som sticker ut bland de elva låtarna men det är en ganska löjlig önskan när man får 48 minuter med så här hög kvalité!

Då Lacuna Coil spelar lyssnar man - Italienska lexikons definition av 'absolut sanning'.

HHHHHHH