Recension Omega Lithium - Dreams in Formaline 2009

Jag tänker på Femte Elementet och operadivan som blir nedskjuten på scen när jag ser skivomslaget till Kroatiska Omega Lithiums debutskiva – jag bara undrar när Milla Jovovich (som dock är Ukrainare och inte Kroat) ska hoppa in och gästsjunga. Tyvärr får vi inte den äran… Eller kanske som tur är – hon sjunger kanske inte så bra som hon ser ut?

Omega Lithium känns som rock blandat med goth, opera och någon form av techno. Det är tungt, snabbt, ryckigt och rockigt och ändå lite klubbaktigt dansvänligt – om ni förstår mig rätt då (inte euro-disco-klubb utan hårdrocksklubb). Det snabba, inledande spåret Infest påbörjar kavalkaden av sköna låtar hänförda av den skönsjungande vithåriga Mya Mortenssen som sitt Norska namn till trots också kommer från Anja Persson-konkurrenten Janica Kostelics hemland. Den börjar med elektonik och kryddar bara på detta allt mer eftersom tills självaste marillyn Manson får ge sig och kasta in handduken på ren utklassning. Men Omega Lithium är typ 800 gånger bättre än Marillyn Manson så tro inte att vi har att göra med något som låter som den stollen.

Andra låten kallas Stigmata, men det känns inte som den gör skäl för sitt namn särskilt mycket med tanke på att den låter ganska glad och är samtidigt en av skivans minst berörande låtar. Ett val som snarare höjer ögonbrynen för den föregående, likväl som den efterföljande, låten – nämligen My Haunted Self som innehar bronsplatsen. Här höjer bandet åter igen tempot en aning och leker lite Theater of Salvation med varvad sång mellan den oskuldsfulla kvinnosången och den onda mansrösten. Här börjar dock elektroniken backa lite i plats och ge mer utrymme för pianotonerna, vilka leder in oss på operan jag nämnde tidigare. Här börjar det verkligen kännas som om bandet försöker berätta någon form av historia med detta album. Vad denna måhända är och vad den handlar om har jag dock ingen aning om, eller om den ens existerar, eftersom de sjunger så otydligt att jag knappat skan utskilja ett enda ord ens när jag försöker. Men det är säkert så, eller också låter det bara som det, i vilket fall som helst låter det bra.

Låt fyra, titelspåret, är nog min favorit på skivan och den kan jag definitivt tänka mig på radio. Femte och sjätte låten fortsätter på det utsatta spåret, utan att göra några gigantiska utbrytningsförsök från det insnickrade spåret och utan att upprepa konceptet så att det blir tjatigt. Det är sköna spår som tillsammans förmodligen utgör skivans höjdpunkt.

Jag gillar skivan, den är en bra partyplatta av det hårdare slaget och om de live kan göra det skådespel av den som musiken inbjuder till bör liveshowen vara riktigt spektakulär. Nu har jag ju ingen som helst aning om hur liveshowen är så det har ingenting med recensionen av skivan att göra – jag bara spekulerar lite.

Personligen både tror och hoppas jag att Omega Lithium kan och borde bli lika stora som Xandria eller Within Temptation eller något sådant band som lyckats ganska bra. De har materialet, atmosfären och en jäkligt skön känsla i sin musik. Skivan känns proffsig, storslagen och imponerande. Det är inget halvhjärtat försök med en halvdan produktion och halvkast material, utan en mogen skiva som har mycket att erbjuda för den som är lite för det atmosfäriska och storslagna. På det hela taget en skiva som egentligen inte saknar någonting. Jag gillar den skarpt men kan inte riktigt ge den toppbetygen eftersom jag saknar det där lilla extra. Att det är klart godkänt och lite över det är det dock inget snack om. Jag skulle vilja hävda att detta är och kommer troligtvis också att förbli en av årets tio bästa skivor!

Milla Jovovich på nästa skiva och full pott är hemma, i alla fall i min bok.

HHHHHHH