Edguy
Space Police - Defenders Of The Crown

Alltså… vad fan är det här för jävla skit? Så löd min spontana reaktion första gången jag lyssnade på Edguys nya album. Det var dock en åsikt jag snart kom att revidera, redan några låtar in på första rundan av 'Space Police - Defenders Of The Crown'.

Edguy har länge varit ett band som legat mig varmt om hjärtat, ända sedan jag första gången hörde 'Vain Glory Opera' för ungefär 15 år sedan. Att bandet på senare år tappat lite produktivitetstakt och även lite av det som gjorde att jag började tycka om dem för alla dessa år sedan förändrar inte att varje skiva med Edguy är något jag kvickt lägger mina bleka nävar om så fort jag kan. 'Space Police - Defenders Of The Crown' är dock inte den skiva jag som ett fan av bandet hoppats på, precis som 'Age Of The Joker' inte var det men precis som alltid med det här bandet finns det så mycket mer att hämta från deras nya skivor än bara det recept som fungerat förr. Visst finns Tobias Sammet småkassa humor närvarande även på den här skivan och bandet har heller inte övergivit sin lättsmälta power metal med lättnynnade melodier och trallvänliga refränger.

Trots att 'Space Police - Defenders Of The Crown' skiljer sig en del mot bandets tidigaste verk finns det en del likheter mellan låtar här och på dessa skivor. Love Tyger är inte allt för olik Alien Drum Bunny från 'Mandrake', Space Police har tydliga likheter med både Superheroes och Rocketride från respektive album med samma namn. The Realms Of Baba Yaga är förmodligen den mest bandtypiska låten på skivan och påminner starkt om de där ultrasnabba spåren som Until We Rise Again från 'Vain Glory Opera', Frozen Candle från 'Savage Poetry' och deras gelikar. Det är egentligen inga stora saker alls som skiljer detta album från de tidigare verken, men de små detaljerna kan ibland vara den största skillnaden. Tobias Sammets sång är betydligt mer ansträngd här än den varit sedan de första skivorna då han sjöng in skivornas alla låtar på samma dag, mixningen har lagt trummorna långt, långt ned i hierarkin så att de knappt hörs alls och de där riktiga högtempolåtarna är i kraftig minoritet mot mid-tempospåren som tagit över mer och mer på senare album. Men inget av det här betyder förstås att skivan är dålig, bara annorlunda.

Jag tycker det är jätte roligt att bandet gjort en cover på Falcos monsterhit Rock Me Amadeus från 1985, ni vet… can I play the piano anymore? Skivans bästa låt följer därefter, Do Me Like A Caveman - som precis som titeln antyder är ännu ett skämt av Sammet på sextemat (som vi kommit i kontakt med på låtar som Lavatory love Machine, Rise Of The Morning Glory osv). Men det är naturligtvis inte därför låten är bra - det är för sina sköna verser och refränger, härliga keyboards samt i mitt tycke även de stilmässiga flörtningarna med 'Rocket Ride' som jag tycker är en av bandets bästa skivor. Jag tycker också att avslutningen med The Eternal Wayfarer känns som en trevlig avslutning, lite i stil med hur bandet avslutat sina skivor på slutet - något mer episkt och storslaget än resten av skivan.

Så vari ligger problemet? Varför är inte den här skivan bättre? Till att börja med tycker jag att produktionen är för tam. Det känns inte som om energin kommer ut alls i den omfattning den brukar göra och jag tycker samma problem förekom på 'Age Of The Joker' som var Sascha Paeths första produktion med bandet. Det är inget större fel på låtarna, mer än möjligtvis att de är lite för lågt tempo men det är ju en smakfråga, och Sammet är lika fyndig som alltid med sina låttexter, eller vad säger man inte om ordvitsar som "freeze, goes the space police" eller "they call me love tyger, I'm gonna save your soul. Maybe they don't actually want to be saved but I'm gonna save them anyway". Att Edguy är ett bättre band i dag är inte heller någon fråga om, deras låtar är måhända lika enkla och rakt på sak som alltid men det finns definitivt mer skicklighet som förekommer mellan tonerna nu än för 15-20 år sedan.

Jag tycker inte alls illa om 'Space Police - Defenders Of The Crown', faktum är att jag tycker det är bästa skivan på nästan tio år från tyskarna, men lite mer fräs i produktionen och det här hade utan tvekan varit det album Sammet säger att det är - albumet som blir måttstocken för bandet i framtiden och det hårdaste albumet de gjort. Nu blir det varken eller, men denna tionde fullängdare är en skiva som inget Edguy-fan… nej, stryk det - inget power metal-fan, faktiskt - bör missa!

HHHHHHH