Band:
Tobias Sammet (Vocals)
Jens Ludwig (Guitar)
Dirk Sauer (Guitar)
Tobias "Eggi" Exxel (Bass)
Felix Bohnke (Drums)
Discography:
Savage Poetry (self-financed, 1995)
Kingdom of Madness (1997)
Vain Glory Opera (1998)
Theater of Salvation (1999)
The Savage Poetry (re-recording of Savage Poetry, 2000)
Mandrake (2001)
Burning Down the Opera (Live, 2003)
Hellfire Club (2004)
Rocket Ride (2006)
Tinnitus Sanctus (2008)
Fucking With F*** (Live, 2009)
Guests:
Eddy Wrapiprou – Synth
Info
Sascha Paeth (Producer)
Released 2011-08-26
Reviewed 2011-08-04
Musikaliskt är Edguys senaste alster som jag redan varit inne på mer storvulet och svulstigt än det senaste jag hörde med bandet, Rocket Ride (om man bortser från liveskivan förstås), deras ljudbild har expanderat precis som en amerikansk kropp med åren och blivit exponentiellt större och mer massiv och det märks på detta albums många storvulna refränger som känns skapta för allsång på de stora arenorna. Produktionen är oklanderlig, sången är typisk Tobias Sammet, hans lätt hesa stämma som varieras från ett mellanregister upp till lite högre toner med ett starkt vibrato. Musikaliskt hålls det till medryckande riff och melodier med stort fokus på refränger. Oväntat få av de humoristiska inslagen finns också med på detta album, kanske håller bandet på att växa upp? Ett svulstigare och mer vuxet Edguy är vad vi får stifta bekantskap med, de baserar sig fortfarande i samma form av heavy metal som tidigare men de drar allt mer i riktning mot arenarocken med lättillgängliga låtar som snabbt ska sätta sig i lyssnarens medvetande. På ett sätt känns det lite som de siktat på att göra ett album de hoppas ska vara riktigt gångbart kommersiellt, ett album få ska kunna ogilla verkar ha varit deras mål.
Jag är inte världens största Edguyfanatiker ska väl sägas men album som Hellfire Club och Rocket Ride, även till viss mån Mandrake är rent mästerliga och visar heavy metal på det sätt jag vill att den ska vara: ironisk, med glimten i ögat, med massor av energi och tungt klämmiga låtar utan för mycket pretentioner. Simplistisk hårdrock med självdistans har alltid varit Edguys starka sida. Age of the Joker känns överambitiös, låtarna är för långa, ljudbilden för svulstig, skivan för lång, all den älskvärda humor bandet alltid visat upp känns nästan som bortblåst, tack och lov finns i alla fall lite kvar. Age of the Joker känns lite som Vain Glory Opera, ett spännande och storvulet album för deras tid då och som framförallt tappade på att Tobias Sammet inte klarat av att axla låtarna fullt ut sångmässigt, på ganska precis samma sätt ser jag Age of the Joker. Tobias Sammet har en fantastisk heavy metalröst men som Arenarockare har han långt, långt kvar då behövs sångare som Freddy Mercury, John Wetton, Tommy Shaw, Dennis DeYoung och sådana med pondus samtidigt som de har en riktigt bra sångröst, det saknar Tobias Sammet, han har energi och främst energi. Jag tycker att Age of the Joker musikaliskt fungerar ganska bra men Tobias Sammet bär inte låtarna på det sätt han skulle ha behövt för att det skulle bli riktigt bra.
Nu kanske det låter som jag rackar ned helt på bandet och Age of the Joker men det är inte alls sant, jag tycker att det är ett album som har en del som talar för sig, klatchiga och klämkäcka refränger och låtar som kommer fungera väldigt bra som allsångare under bandets liveframträdanden. Pandora’s Box är ett av dessa spår med en riktigt fin arenarockrefräng, Nobody’s Hero är en annan pampig sak med refräng som sätter sig väl i ens medvetande, Faces in the Darkness lika så och så vidare Spår sex Two out of Seven har kvar Edguys patenterade humor och om de hade slutat där med minnet av ”when I wank at the bank I’m ten out of ten my friend” som hade varit skivans sista textrad då hade jag givit denna skiva en sjua bara för den saken men tragiskt nog är det inte så för när det händer är det nästan halva skivan kvar. Nästan 36 minuter en idealisk längd för ett album har förflutit efter Two out of Seven och albumet är en timme långt så även om följande spår har en hel del positivt i sig och är bra låtar har jag tappat intresset och bara väntar i minst tjugo minuter på att det ska ta slut och istället för ”when I wank…” blir minnet av albumet i stället: ”tar det aldrig slut?”
Jag tycker att Edguy i och med detta album har tappat en stor del av vad som tilltalade mig med bandet men om deras mål var att bli mer kommersiella och skapa musik som är svår att ogilla har de lyckats väl för hur mycket mer jag än gillar Rocket Ride och de två albumen före densamma kan jag inte säga att detta är dåligt, det är ett bra album men det är för långt och det är mer svulstigt än de har förmågan att hantera så trots att jag gillar detta album är det en stor besvikelse, en Edguyskiva ska vara en spark i skrevet och inte bara en nick i medhåll.
Jag kan bara citera Tobias Sammet själv som totalt omdöme för detta album: ”What the fuck! suck my cock!”
HHHHHHH
