Witherscape
The Inheritance

Jag tror vi fått svaret på den uråldriga frågan "hur skulle Ayreon låta om Arjen varit dödsmetallare istället för proggnisse?". Svaret är Dying For The Sun på Whitescapes debutalbum 'The Inheritance'. Och på något sätt känns det ganska logiskt med tanke på att det är dödsmetallens egen Arjen Lucassen som står bakom skivan: Dan Swanö.

Dan Swanö är Örebroaren som i slutet på 80-talet presenterade sin musikaliska kunnande och sedan mer eller mindre tog över dödsmetallgenren under 90-talet med band som Edge Of Sanity, Nightingale och Bloodbath (för att nämna några av hans framgångsrika band). Hans närmaste gelikar är förmodligen Peter Tägtgren och nämnde Arjen Lucassen (som han dessutom arbetat med vid olika tillfällen) - mångsysslande genier som nästan alltid lyckas med det dem gör. På senare tid tycker jag dock att Swanö haft lite av en kvalitetsvacka, i synnerhet med de album han producerat och inte själv skrivit musiken till (med alla möjliga sorters problem). På Witherscape står Swanö ensam bakom bandet tillsammans med gitarristen och basisten Ragnar Widerberg och det känns som en klar förbättring mot senaste jag hört som haft namnet Swanö på sig. Tyvärr är det fortfarande inte överdrivet bra.

Dying For The Sun, som jag nämnde tidigare, är ett undantag. Den har Arjens lustiga futuristiska keyboards och leksamma gitarrer men större delen av övriga spår är mest bara långsamt malande till grymtande sång. Och det är väldigt synd, tycker jag. Det finns så mycket kunnande och kompetens i Swanö att han skulle kunna göra världens bästa skiva hundra gånger om, bara han ville, men istället för att bara sätta sig ner och göra dessa skivor vartannat år som hans Holländska kollega gör så envisas han med att borra ner huvudet och sätta sitt namn på ett dussintal skivor under samma tidsperiod där det mesta är alldeles för experimentellt eller konstigt för att vara riktigt bra. På Wikipedia kan man räkna till över 100 olika band/konstellationer som Swanö varit inblandad i sedan början på 90-talet. I flera av dem har han varit inblandad på mer än en skiva. Kvantitet före kvalitet… ett ack för sorgligt uttryck att behöva säga om en så duktig musiker.

'The Inheritance' är, som sagt, inget undantag på hur det allt för ofta tenderar att bli när Swanö är inblandad. Man kan höra kunnandet, potentialen och kapaciteten i nästan varje låt på skivan… men ändå finns det väldigt lite som jag tar med mig från denna skiva till hyllan där jag samlar fantastiska musikverk. Skivan som helhet är okej, bra på sina ställen med också fylld med mindre lyckade idéer. Oftast blir det allt för dåligt flyt, många gånger stannar musiken upp i en tiondel eller två eller så byter låtarna tempo 3-4 gånger per minut och refrängerna blir nästan alltid något helt annorlunda mot verserna - vilket i stort sett aldrig fungerar. Keyboards och klarsång kommer ständigt in på de mest oväntade ställena i musiken och Swanös oklara sång känns som den är helt ute i yttre rymden och irrar för den känns inte det minsta spännande.

På något sätt är jag ändå inte förvånad längre. Det var länge sedan Swanö gjorde kontinuerligt riktigt bra saker eller ens bara lösryckta bra saker som inte varit gästinhopp i andra bands skivor. 'The Inheritance' kanske kan locka de mest inbitna fansen av Opeth, Meshuggah och liknande progressiva extremband men jämte måttstocken för i år satt av kvelertak är detta på sin höjd godkänt… Så beklagligt att behöva konstatera.

HHHHHHH