The Borderline Saints
Anger Management

I fjol släppte The Borderline Saints en EP som överraskade mig positivt med sin spelglädje och optimistiska känsla. Det vatten som runnit under broarna sedan dess verkar ha varit något rödfärgade för det här albumet har inte alls samma glada attityd och det hela känns taget på onödigt stort allvar istället.

Innan jag säger något mer ska jag förklara att trots att 'Anger Management' får ett lägre betyg än EPn så är det betydligt högre kvalité på den här skivan kontra den - det är andra faktorer som spelar in och gör att betyget är lägre. Men allt handlar inte om betyg - jag kommer innan den här recensionen är slut ha sagt många positiva saker om The Borderline Saints och jag kan säga redan nu att jag tycker det här bandet har stor potential. Jag vet inte exakt hur gamla medlemmarna är, men de har säkerligen en hel del framtid att utvecklas under och lyckas de lösa de problem som drar ner betyget den här gången tror jag att denna framtid också kommer belöna bandet tillbaka.

Så… vilka är faktorerna som gör att betyget är lägre den här gången? Vi börjar med den största faktorn - ljudkvalitén. På en fyraspårs EP som 'Straitjackets & The Usual Medication' kan man ha betydligt större förlåtelse för att ljudet inte är perfekt än vad åtminstone jag kan ha för ett fullängdsalbum. Dels därför att det är längre och man ska sitta och lyssna på det längre och dels därför att det här är den riktiga, seriösa prestationen och presentationen av bandet. En demo-EP, som jag tycker att 'Straitjackets & The Usual Medication' var, kan det finnas några brister på - det är förlåtligt. Det är trots allt inte "the real deal" och något man släpper för att få den där viktiga feedbacken man behöver till albumet. Albumet däremot ska vara färdigt. Det är det som är bandens presentation av sig själva. 20 år framåt i tiden ska bandet kunna titta tillbaka på den skivan och inte behöva skämmas för att den hade seriösa brister. Visst får man väl hoppas att ett band 20 år in i karriären är betydligt bättre musiker än de var i början av sin karriär och ändå känna att dessa tidiga utgåvor är smått usla i jämförelse med vad de producerar då men det motiverar inte att man kan lämna brister i produktionen - ljudet ska trots allt fortfarande vara briljant och perfekt. Kan man inte göra så att det är det på egen hand bör man anlita någon som ser till att det blir det - kosta vad det kostar vill. The Borderline Saints attityd att de hellre gör saker själva än bra är beundransvärd - den påminner lite om vår attityd här på Hallowed faktiskt. Men för bästa resultat borde de nog (precis som vi, kanske) fundera över att göra saker annorlunda.

Okej, ljudet är inte perfekt. Det går alltid att ordna till för senare upplagor och live spelar ju ljudkvalitén på albumet inte så stor roll. Vi går till nästa fråga - hur är låtmaterialet då? Tja, tre låtar från 'Straitjackets & The Usual Medication' finns med även på denna utgåva, alla utom Better Man, samt 10 nya spår. Titelspåret från EPn har de spelat in två gånger, en gång i det de kallar "album version" och en som "Beau Hill remix". Låten som inte kom med tycker jag var en av de två bästa på EPn och det är naturligtvis lite synd att den inte kom med här, men jag tycker att de två låtar som kändes mindre intressanta på EPn fått en tillräcklig ansiktslyftning till albumet för att ändå kännas intressanta nog för det. Jag tycker fortfarande att Cheers är bäst, en låt som garanterat får fart på partyt och dansgolvet medan de övriga, något tyngre låtarna inte riktigt har denna karisma. Lady t.ex. är en väldigt tung låt, innehållsmässigt, som inte gör någon gladare. Det är dock en bra låt, vacker på sitt sätt, och ett välkommet inslag i mina ögon. Den enda låt, vid sidan om Cheers, som jag tycker har den där glädjen som jag uppskattade så mycket med EPn är Note To Home, som kommer som låt tolv av 14. Tittar man också på låttitlarna förstärks den här känslan av att bandet inte haft klart vatten porlande under sina broar senaste året. 'Anger Management' känns innehållsmässigt tungt och djupt och som att skivtiteln verkligen reflekterar deras inre.

Är det dåligt att skivan är mörk då? Personligen tycker jag inte det. Det är inga större fel på låtmaterialet och de flesta av låtarna är bra i sig. Speltiden på 46 minuter känns inte heller som den går till överdrift. 14 spår är kanske i överkant dock, men det går att leva med även det i mina ögon. Värre är det med ljudkvalitén. 46 minuter av den här ljudkvalitén känns i överkant och hade det inte varit så hög klass på låtarna hade jag nog stängt av i förväg fler gånger än jag lyssnat klart på skivan. Men så är alltså inte fallet nu. Musikernas prestationer individuellt är tyvärr lite svårt att bedöma i vissa av låtarna eftersom ljudet bara flyter ihop till en gröt, men det finns spår som ljudet är lite bättre i och där tycker jag inte man kan höra några uppenbart svaga insatser. Däremot tycker jag att trummorna är lite veka. Gitarrerna får min guldstjärna och övriga är bra utan att briljera.

Hemläxan för bandet är att gå hem och jobba in pengar så att de har råd att anlita någon som kan göra ljudet åt dem om det här är det bästa de själva kan göra. Kan de bättre tycker jag de ska ta fram det! Den här skitiga, opolerade ljudbilden där ljuden flyter samman och aldrig riktigt kan nå in i själen på dig passar inte bandet. De bör ha en renare, klarare och mer slagkraftig ljudbild. Jag saknar spelglädjen från EPn, och jag saknar ljudkvaliten (för att tjata lite), men på det stora hela är 'Anger Management' bra.

HHHHHHH