Recension Dia Psalma - Revoltere 2009

Spår
1. Kulisser
2. För Martyrernas Skull
3. Igen & Igen
4. Stormarnas Rådslag
5. Kalle Iskall
6. Far med Osanning
7. Tre Historier
8. Från och med Nu
9. Mental Rigor Mortis
10. Djupa Skogen
11. Enskede Gård 16.11
12. Ave Crux Spes Unica
13. Gryningstid
14. Världen i Detalj

Band:
Ulke (G & V)
Pontus (G & V)
Ztikkan (B)
Stipen (D)

Diskografi:
Gryningstid (1994)
Efter Allt (1995)
Sell Out (1996)
Djupa skogen (2007)

Gäster
Johan Andersson (Fiol)
Anna Brodin (Cello)
Micke Galloni

Info
Roberto Laghi (prod & mix)
Dragan Tanaskovic (master)
Robert Samsonowitz (art)

Släppt 2009-02
Recenserad 2009-02-12

Länkar:
diapsalma.net
myspace

Två år efter Dia Psalmas ganska oväntade men högst välkomnade come back släpper nu så bandet den andra skivan på 2000-talet. ’Mörka Skogen’ som släpptes för två år sedan lämnade en hel del att önska inför framtiden, även om den vittnade om att Dia Psalma trots tio års uppehåll inte förlorat stinget. Med ett något överhypat första år kring den skivan är det nu upp till bevis och dags att visa att man förtjänade det varma välkomnande bandet fick och med ett nytt skivbolag i ryggen tycker jag att Dia Psalma den här gången verkligen visar att de inte tänker leva på gamla meriter, de har fortfarande vad som krävs.

I ett hårdnande samhälle känns det skönt att veta att vi fortfarande har politiska band som Dia Psalma som sätter ord på vad som är fel med vårt leverne. ”Trots världens bästa skyddsnät, verkar vissa glömmas ibland” ropar Ulke ut i bästa kampsångsanda och fyller på med ett nidiskt ”om du mig ej tror, så fråga då storebror”. Ja, Reinfeldt – hur är det nu? Ska det vara så? VA?

Nej, vi ska inte göra detta till en politisk recension, utan koncentrerar oss helt enkelt på musiken. Och den skvallrar om ett Dia Psalma som verkar ha surnat till ordentligt sedan förra skivan. Nu är de förbannade, det hörs i texterna, och musiken har mörknat till den också. Basen dunkar på mer, tempot talar för en dystrare stämning och mellanspåren Tre Historier och Gryningstid bidrar också till att skjutsa Dia Psalmas punkade hårdrock ett par steg framåt.

Vad jag, och förmodligen hela svenska folket, är gladast över att höra tror jag ändå ligger i att bandet börjat återanvända de klassiska strängbändarinstrumenten som fiol och cello, vilka i folkmun definierade mycket av hela bandets vara på 90-talet. I slutänden tror jag nog faktiskt även att bandet känner sig mer bekväma med detta i sin musik. Dia Psalma är ett band med djup och tanke och att blanda in dessa instrument gör ju i alla fall att det verkar som om bandet är djupare och har tänkt efter – inte för att jag tvivlar på att de skulle ha gjort det, men ni förstår kanske vad jag menar – more is more.

Ska jag börja leta fel med ’Revoltere’ blir det första jag tänker på att någon gång för mycket låter de texten ha lite för stor inverkan på musiken. Lite mer metaforer för att göra så att sångmelodierna blir mer harmoniska med musiken är faktiskt inget negativt och rent utsagt, faktiskt, önskvärt. Annars tycker väl jag inte det finns något att direkt klaga på, kanske plocka bort en låt för längdens skull, men skivan är tillräckligt varierad för att det inte ska vara något direkt nödvändigt, men kanske önskvärt – vad vet jag, sådant går nog bara att besvara när man hört detta med en låt mindre.

På min pluslista hamnar stämsången, körerna och låtskrivandet som till denna skiva verkar ha hittat precis rätt. Det är hårdare, mer varierat och mer igenomtänkt än föregångaren och detta är absolut en skiva som kan spränga in sig bland bandets kultplattor från 90-talet. Med en skiva som denna växer Dia Psalma in i mockasinerna de ställde i garderoben när de bestämde sig för att lägga handskarna på hyllan. Nu är de tillbaka på riktigt! ’Revoltere’ rekommenderas starkt till de mer punkkära hårdrockarna.

HHHHHHH