The Borderline Saints
Straitjackets & the usual medication

Jag skulle kunna beskriva The Borderline Saints EP som en 14 minuter kort historia fylld med musik som känns bekant och inte det minsta nyskapande och med en produktion och ljudkvalité som är rejält undermålig. Jag skulle kunna beskriva EPns fyra låtar som förutsägbara, sångaren som tråkig och musikerna som medelmåttiga. Jag skulle kunna ha beskrivit den här EPn som det, men det är inte så jag känner för trots att det är musik utan någonting radikalt nytt eller särskilt personligt i det känner jag att The Borderline Saints EP är en av vårens mest intressanta inslag på skivfronten.

Jag håller inte med pressinformationen som påstår att bandet skulle ha ett unikt sound eller att de skulle ha gitarriff som ger gåshud och jag tycker mest det känns fånigt när promotorn kastar runt genrenamn i förhoppningen om att skapa intresse, för vad man får blir ändå ganska tydligt då man spelar materialet och "powerpop inbäddat i rock, metal och scream" känns inte som mitt första val.

"Men ursäkta då, herr negativ. Vad är det egentligen du gillar med den då?" Frågar ni er. Jo jag gillar känslan. Jag gillar energin, glädjen och entusiasmen i musiken. Jag gillar melodierna och jag tycker det är ett bra driv i musiken. Första låten, Cruel World, är EPns svagaste men det är ändå en låt som inte är dålig. Den börjar hyfsat svagt och blir sedan bara bättre allt eftersom de 3.52 minuter den varar närmar sig slutet. Andra spåret är titelspåret och är en låt med väldigt mycket skrikande i sig. Inget fel med det, men låten i sig blir ganska seg i tempot när det värsta vrålandet sätter igång, vilket gör att den i motsats till första spåret bara blir tråkigare ju närmare slutet man kommer.

De bästa spåren är de två på EPns andra halva och min största favorit av de fyra är avslutande spåret Cheers, som verkligen känns som en glad, skön rocklåt som kan spelas lite när som helst. Men vänta nu, om det börjar med den svagaste låten, har sin bästa halva på slutet och avslutas med den bästa - då måste det ju innebära att EPn bara blir bättre och bättre ju längre den går? Jajamensan, det stämmer. Så tycker jag. Bandet blandar in mycket keyboards och spelar på med sina dubbla gitarrer och dubbla sångare. Jag vet inte om allt är nödvändigt, men deras energi skiner rakt igenom EPns fasad och slutresultatet känns upplyftande och intressant. Produktion, mixning, ljudkvalité och allt det där har en bit kvar, men jag gillar verkligen vad jag hör och jag ser fram mot att få höra mer! Årets kanske bästa överraskning så här långt!

HHHHHHH