Darkane
The Sinister Supremacy

Lömsk överlägsenhet är vad svenska Darkane uppnått efter fem års tystnad på albumfronten, men är det på albumfronten intet nytt eller får vi något nytt spännande? Jens Broman har lämnat över posten som bandets sångare till Lawrence Mackrory som hördes på bandets debut annars är det samma logotyp och samma band. Men de har låtit oss vänta, är det förgäves eller ej? Jag gillade bandets senaste album även om det inte kanske var ett rakt igenom lysande album så hade det några fantastiskt bra spår som Demigod och även titelspåret minns jag trots att jag inte spelat albumet en gång sedan jag skrev recensionen 2008.

Jag tycker inte Mackrory och Jens Broman som sjöng på det tidigare albumet skiljer sig väsentligen när det gäller sånginsatsen, kanske att Mackrory är lite aggressivare men inte mycket egentligen. Det handlar annars om thrash metal med visst sväng, lite åt det så kallade groovehållet och man kan lätt komma att tänka på franska band men det finns en del andra man kan tänka på också. Sången är varierat aggressiv och klar ofta med tydliga melodier och refränger. Tungt men ändå väldigt melodiöst. Det är riktigt bra producerat och ljudbilden imponerar definitivt. Albumet är 48 minuter i normalutgåva och nästan timmen med de två bonusspåren som digipakutgåvan har att erbjuda utöver de tolv som är på den normala utgåvan. Det är faktiskt i längsta laget måste jag säga.

Någonstans runt spår 7-8-9 känns det som att albumet bör närma sig konklusion vilket betyder att något av dem borde ha varit det näst sista spåret men så är inte fallet vilket gör att avslutningen för mig känns ganska blek och inte särskilt minnesvärd då mitt sinne vandrat i andra riktningar redan. Det känns extra synd då inledningen är absolut fantastisk, titelspåret är en riktig käftsmäll som kommer att sätta sig i medvetandet under lång tid. Även de två efterföljande spåren gör ordentligt avtryck men sedan tycker jag albumet sakta dalar mot en viss form av medelmåttighet utan att för den skulle någonsin bli medelmåttigt. Det är bara inte det fantastiskt bra album det utgör sig för att vara i och med inledningen.

Så återigen för Darkane stannar mitt betyg mitt i vår sjugradiga skala, det är ett bra (i sina bästa stunder fantastiskt bra) album som trots en finfin inledning inte riktigt griper tag i mig. Precis som med föregångaren är det enstaka spår som gör avtryck medan albumet som helhet lämnat lite mer att önska. Darkane har mycket i sig och jag skulle vilja höra dem få till ett album som håller hela vägen, men därmed inte sagt att detta inte håller måttet. Om du gillar thrash, melodiös dödsmetall eller något i den stilen kommer du alldeles säkert finna detta album riktigt bra. Jag tar med mig ett par spår och hoppas att vi inte behöver vänta fem år på nästa album.

HHHHHHH