Arch Enemy
Khaos Legions

Arch Enemy, bandet med en liten blond tyska som sjunger likt den värsta demon du kan tänka dig. När hon tog över mikrofonen från tidigare sångaren Johan Liiva som på bild såg ut som en storväxt snubbe förvandlades sången från vrålsång till demonsång hos Arch Enemy. Självklart är dock bandet så mycket mer än bara ett vrålande band med en liten tysk sångerska. Det som gjorde att jag personligen en gång fastnade för bandet var inte deras aggressivitet, jag var inte direkt ens någon större fan av sådan musik och är väl egentligen fortfarande inte det, det var deras fascinerande gitarrarbete och deras melodier som alltid varit något av ett kännetecken för bandet. Självklart har mycket hänt sedan debuten Black Earth 1996, Khaos Legions är bandets åttonde studioalbum. “We went all over the place with this album. Take it or leave it.” sade sångerskan Angela Gossow om detta nya alster och Mike Amott sade att de tog en ”more is more approach” på musiken. Kanske inte det jag helst vill läsa om jag nu inte fått nöjet att själv titta på skivan förstås, jag brukar ju alltid förespråka ”less is more”.

Musikaliskt känner vi igen Arch Enemys sound även om jag tycker att denna skiva känns lite större, som att den innefattar ett större landskap än tidigare. Det är som att Arch Enemys musikaliska land invaderat ytterligare ett land för att ge plats för de musikaliska utsvävningarna. Vad jag menar med utsvävningar är de många instrumentala och hypermelodiösa passager som förekommer i väldigt många av de fjorton spåren på albumet. I grunden är det melodiös dödsmetall men sedan har det byggts på med lite olika lager, bland annat de många instrumentala väldigt melodiösa partierna som finns, det finns också några progressiva element inbäddade i ljudbilden men det är ganska små så att det är inget som direkt tar plats. Vad jag tror främst märks, bortsett då från Angels tokdemoniska sångröst, är de instrumentala passagerna där gitarrmelodierna blir extremt melodiösa. Detta gäller speciellt om vi betänker vilken genre vi rör oss i, överlag är det en väldigt varierad skiva där mer fokus ligger på melodierna än på brutaliteten och det känns lite grann som att Angelas brutala stämma spelar andrafiol till melodierna på detta album. Ett album som når nästan femtiofem minuter i speltid, kanske i längsta laget kan jag tycka när det gäller så långa skivor.

Khaos Legions har en produktion som klart och tydligt lyfter fram både de hypermelodiösa men också tyngden och brutaliteten i Angelas sång. Det är som att de skapat en jämnvikt mellan dessa tre element av bandets musik och det med eftertryck. Produktionen lyfter verkligen fram hur mångfacetterat detta album faktiskt är. Även om du väljer att lyssna till detta många gånger kommer du hela tiden finna någonting som du inte funnit tidigare, det är ett album som växer fram alltmer ju mer du spelar det och spela det kan jag rekommendera att du gör.

Det här albumet är briljant på väldigt många sätt, det har ett så stort djup och så många lager eller dimensioner att du hela tiden har nya perspektiv att upptäcka var gång du spelar det. Ta avslutande spåret Secrets som avslutas med ett helt fantastiskt parti som förnimmer mer om progressiv rock i stil med Kaipa än någonting mer aggressivt och dödsmetalliskt. Annars är spår tre Bloodstained Cross ruskigt bra med energi, med kraft men också med en fantastisk melodi och riktigt snyggt gitarrspel. Spår fem No Gods, No Masters är ett annat spår som jag gärna spelar om, om och om igen, det har också riktigt snygga melodier och det är något som gäller alla mina favoriter på albumet, de har alla riktigt fina melodiösa passager eller åtminstone en väldigt tydlig melodi. Cruelty Without Beuty har både ett snyggt gitarrerande men också en riktigt snygg skräckfilmstribut i refrängen med de där klassiska skräckfiolerna, åtminstone är det så det låter, riktigt grymt är det i alla fall. Cult of Chaos är ett annat, Thorns in My Flesh och avslutande Secret är alla sådana spår, kanske inte direkt superdödsmetalliska men de är riktigt bra spår tack vare de otroligt snygga melodierna, det är så att jag gärna lyfter på hatten för detta band.

Jag har dock en sak jag vill gnälla kort på, skivan är lite för lång, jag hade gärna sätt att de hade kapat den till under femtio minuter, vilket som helst av spåren jag inte räknat upp kan kasseras, behåll dock de intrumentala eftersom de är så korta och oftast är ganska roliga.

Jag är inte direkt generös med sexpoängarna jag delar ut, men om det finns ett andra band som släpper musik 2011 som förtjänar en sexpoängare är det mina landsmän i Arch Enemy eftersom denna Khaos Legions verkligen är helt fantastisk, att få höra de melodier bandet bjuder oss på en dödsmetallskiva är fantastiskt. Och tack vare att bandet vågar ta ut svängarna och göra dessa intressanta musikaliska avkrokar bjuds vi som lyssnare på något extraordinärt, någonting vi inte får höra ofta. Khaos Legions är på alla sätt ett mästerverk, låtarna på denna skiva är någonting Arch Enemy får väldigt svårt att överträffa i en kommande framtid. Fyra år av skrivande lönade sig onekligen för Arch Enemy, de har skapat sitt till dags dato bästa album och det är ingen dålig åstadkomst med tanke på hur bra de tidigare albumen är och Khaos Legions kommer definitivt att finnas med på min årsbästalista när jag summerar 2011.

Khaos Legions - Wow!