We Are Killing Ourselves
The Road of Awareness

Bandet med det muntra namnet beskrivs allmänt som så kallad Groove Metal, vilket känns som en växande genre i dagsläget. En genre som känns lite grann som att den är på väg att mättas, vilket förstås gör det svårare för band att märkas och engagera mig som lyssnare. De jämförs med de gamla vanliga och har ett svart ganska intetsägande albumomslag, inte direkt vad jag ser som det mest lockande när jag får album men självklart ger vi på Hallowed alla album samma chans och sanning och säga brukar jag inte titta på detaljer förrän när jag skriver ned denna text. Dock måste man ju säga att bandnamnet väcker en viss eftertanke omedelbart med tanke på att det som sagt kanske inte är det mest muntra. Vägen till medvetenhet är bandets andra album och eftersom ingen recensent verkar ha vett att sätta upp bands diskografi på sina recensionssidor så gissa jag att deras första album är släppt 2007 eftersom en recensent sade att det första släpptes för fyra år sedan och recensionen skrevs 2011. Jag har varit lite slö med detta album på grund av den hög med album jag hela tiden har att recensera men nu är det äntligen dags för portugiserna att få se vad jag tycker om deras andra album.

Groove metal som jag sade, tungmetall av det extrema slaget med vissa medryckande kvaliteter brukar vara vad det handlar om när någon sätter ett sådant epitet på ett band och så också i fallet WAKO som jag förkortar bandnamnet till ibland. Sången är vrålig och ibland mumlande talande, tempot är inte lika högt som hos många andra band i genren, faktum är det känns ganska sävligt många gånger. En del melodiösa gitarrslingor slängs in bland det tuggande riffen som dominera ljudbilden, produktionen är ganska typisk genren och sett till ljudbild är det egentligen inget som sticker ut. Sången kanske är lite mer kraxande än vad som är typiskt i genren. Albumet har tio spår som är relativt långa, flertalet av dem och det tar dig nästan 54 minuter att spela dem alla.

Bandet känns hyfsat kompetenta i vad de gör och när de höjer tempot lite och låter med melodiösa gitarrer ta plats låter det väldigt bra, ljudbilden är ganska klar och ren vilket gör låtarna lätta att ta till sig eller avfärda vilket ofta är bra i denna genre. Så ett generellt intryck är att det är ett hyfsat album, det finns en del riktigt trevligt men samtidigt tycker jag att det finns en del som lämnar mer att önska också. Jag tycker inte låtarna riktigt når hela vägen för detta band och jag gissar att de kommer att drunkna någonstans i ett sjö av olika grooviga metalband som redan finns därute i den vida musikvärlden.

Den stora akilleshälen för detta band är sången som knappast kan sägas ha några förlåtande drag, ett stort sänke i sin inkompetens skulle jag vilja påstå. Det tenderar också till att somna till under långa stunder vilket knappast heller kan sägas vara det mest positiva men kan säga om ett bands musik, när tempot blir lågt känns musiken ungefär som att sitta på ett seminarium som diskuterar hur färg torkar. Albumet känns dessutom ganska hackigt med många tvära kast mellan låtarna där en slutar tvärt och en stilistiskt väldigt annorlunda tar vid vilket gör det totala intrycket ganska splittrat och till sist känner jag mest att detta album inte ger mig något.

Jag vet inte hur vägen till medvetenhet ser ut men något säger mig att WAKO inte har hittat den även om de vill hävda det. Det finns en del hyfsat material på detta album men som helhet tycker jag inte att det håller måttet, det finns väldigt mycket groove metal i världen som är bättre än detta.