Ravenscru
One Way Out

Jag vill börja denna recension med att ägna en rad eller två åt att be skivbolag och band om ursäkt för att recensionen inte blivit klar tidigare. Jag har haft skivan i tre månader (och lyssnat på den kontinuerligt också) men på grund av ett galet fullspäckat schema inte haft tid att skriva recension på den tidigare. Resultatet av detta är att jag spelat den här skivan… ja, jag har tappat räkningen sedan länge men jag lovar och svär på Karl Marx grav att det är en bra bit över 50 gånger. Naturligtvis hör det inte till Halloweds standard att spela skivorna så mycket innan vi sätter betyg och skriver recensioner, vi har en standard på mellan fem och femton spelningar. Femtio, det är lite överdrivet. Men det har sina fördelar att ha spelat skivan så mycket. Hävda vad du vill, men kom inte och påstå att jag vid det här laget inte kan uttrycka mig om skivan för att jag inte gett den en chans. Den har fått fler chanser än någon annan ny skiva jag recenserat.

Ravenscry kommer från Italien, ett land som som på senare tid gjort sig känd som den opera- och klassiska musikens inblandning i metalens hemland. Eller kalla det den udda metalens hemland då allt från folkmusiksmetal till märklig teatralisk black har tagit sig ut på marknaden med ursprung i stövellandet. Ravenscry tänker inte vara annorlunda mot de andra udda banden lärt känna från Italien de senaste 15 åren. Här är ett band med kvinnlig sångare, två medlemmar som spelar sju- och åttasträngade gitarrer, bassisten spelar på en sexsträngad bas. Samtliga strängbändare håller på med programmering och musiken känns smått progressiv och inspirerad av jazz och proggrock snarare än traditionell metal. Och bara för det är en kvinna i bandet är det inte tal om något Theatre of Tragedy eller Clandestine där sången blandar mörka vrål med högtonade närmast operatiska (normalt sopransång) tongångar. Här är det ren och skär kvinnosång blandat med lite alt och snudd på sopransång från Giulia som står bakom micken.

När jag spelat den här skivan den senaste tiden har jag känt allt mer att skivan reducerats till tre spår. Du har det instrumentala spåret i mitten som låter som det kommer med eftertexten till en överambitiös B-film. Du har spåret där refrängen börjar med två tunga trumslag innan sångerskan sjunger "like a wounded butterfly I have tried to fly" hundra gånger och sedan finns det ett spår till, det som går i videon nedan. Övriga spår är antingen så lika dessa tre eller någon av dem eller så anonyma att jag nu efter mina femtio plus-spelningar inte längre ens bryr mig om dem.

Musiken är lite technoinspirerad metal med mycket elektroniska inslag och en hel del överanvändande av programmeringar. Jag tänker lite på industriell metal men framförallt på ett band som heter Scorngrain när jag hör detta. Scorngrain kallade sig själva "cyber thrash" och missförstå mig rätt nu för jag menar inte att det finns thrashinslag någonstans på 'One Way Out'. Däremot en hel del "cyber-element". Det är välproducerat, tillrättalagt och väldigt artificiellt. Det låter egentligen inte naturligt någonstans och Giulias sång låter vacker, bra och otroligt ren men inte på ett sätt som känns behagligt. Snarare sjukhusrent, om ni förstår vad jag menar då?

Överlag måste jag ändå säga att skivan i allra högsta grad är godkänd. Alla skivor som tåls att spelas så många gånger på så kort tid som denna gjorts kan inte vara annat än åtminstone hyfsade. Däremot har jag aldrig längst vägen tyckt att den är särskilt bra. Den har helt enkelt ingen själ. Det är bra tillrättalagt, polerat, putsat, programmerat och destillerat in i minsta hörn. Och jag känner inte att det finns något som tilltalar mig i det, däremot en hel del som irriterar mig. När allt kommer omkring känns det som äventyret slutar på en fyra - mitt i skalan. Det är en bra debut och lovar mycket bara de finslipar sina kommande låtar lite mindre sterilt. Finslipa är bra - jag älskar en skiva som är bra producerad och låter rent och snyggt, men det får inte tappa känsla och själ för den sakens skull. Detta gör dock 'One Way Out'. Jag hoppas dock jag får höra mer av Ravenscry. Dessa tolv låtar… eller är det tre (?)… är bra men helt blanka på karaktär och karisma.