Lamb of God
Resolution

"There are metal bands and then there is Lamb of God" börjar skivbolaget med att skriva om Amerikanska Lamb Of God. Vad de menar har jag absolut ingen som helst aning om. Vad menar folk när det skriver så? "Det finns metalband och sedan finns Lamb Of God". Det betyder ju absolut ingenting! Och ungefär så mycket betydde Lamb Of God för mig när jag skulle sätta tänderna i deras senaste skiva - 'Resolution', ett ord jag normalt sett förknippar till bildbehandling, fotoutskrifter och trycksaker. Alltså ingenting.

2003 stiftade jag för första gången bekantskap med Lamb of God. Det som hänt sedan dess är att bandet fått chansen att spela upp sig i världen och Roadrunner Records sparar inte på krutet då de fyller FYRA A4 SIDOR MED SKAMLÖST RABBLANDE AV SUPERLATIVER om bandet. Men i denna så kallade information har de naturligtvis glömt den väsentliga informationen om skivan. Istället är det mest bara prat om vilka band Lamb Of God spelat med, liksom var, och framgångar på försäljningslistorna mm. För att imponera på mig krävs dock betydligt mer än så. Efter att ha följt bandet på håll från första skivorna till de senaste har jag sedan länge konstaterat att det här bandet inte är något för mig och att ha bevittnat bandet live flera gånger har inte förändrat någonting, även om jag tycker det är där bandet kommer till sin rätt mest. Den här skivan var på förhand sista chansen jag tänkte ge bandet att omvända mig om mitt ointresse för dem. Så tog de den?

Jag ska klargöra på en gång att jag inte spenderat mina senaste tio år med att ogilla Lamb Of God, jag har helt enkelt inte gjort något med bandet. Jag har följt dem på håll och lyssnat, tittat och besökt spelningar utan att egentligen tycka någonting alls om deras musik. Den är för mig fullständigt intetsägande - varken bra eller dålig - och till skillnad från mycket annan medelmåttig musik är detta band i mina ögon så anonyma att de nästan kunde vara gjorda av glas. Därför blir jag åtminstone lite glad att höra hur 'Resolution' verkar ha fått ett visst mått av pondus och identitet inbakad i sig. Musiken är lika skrikig och tråkig som tidigare, men det är ändå någonting som har hänt. Gitarrerna når faktiskt fram genom högtalarna och en och en annan låt på 'Resolution' känns faktiskt en aning intressanta.

Dels tycker jag det känns som att produktionen har blivit bättre på denna skiva jämfört med bandets tidigare. Ljudet är klarare och mer framstående och mixningen känns mer slagkraftig än vad jag hört från bandet tidigare. Dessutom tror jag bandet skrivit låtarna mer grundläggande med melodier som känns som om de är på väg någonstans och inte bara står orörliga på samma position skivan igenom. Jag tycker även att det känns som om musiken blivit en aning mer avancerad i sin struktur, utan att för den sakens skull komplicera till saker till någon form av jobbig, rörig historia där de trasslar in sig själva i sina egna melodier. Problemet är dock fortfarande att musiken inte är särskilt spännande nu heller.

Randy Blythe skriker lite så halsen verkar vara på väg att implodera lite här och var. Willie Adler och Mark Morton hamrar på sina gitarrer på ett sätt så det stundtals låter riktigt musikaliskt men oftast bara som om de försöker återskapa ljudet av skrivmaskinsknäppande och rytmsektionen känns mest som att de spelar samma fyllningsljud om och om och om och om igen och igen och igen i låt efter låt efter låt. Jag tycker skivans tveklöst bästa spår är den avslutande King Me där bandet kryddar på med körsång och keyboards till något som låter ytterst olikt bandet - riktigt storslaget och nästan vackert faktiskt. Dessutom tycker jag att Insurrection, The Number Six och Terminally Unique är riktigt bra låtar. Annars som sådant tycker jag det blir ganska repetitivt större delen av den här skivan.

Jag imponeras inte av Lamb Of Gods framgångar och framfart i världen. Jag tycker inte det är häftigt att de spelat ihop med Metallica, Slipknot och allt de försöker trycka fram i den meningslösa skivinformationen. Jag tycker inte det känns som ett positivt tecken att bandet blev stoppade från att spela i Los Angeles vid två tillfällen. Inte heller tycker jag att det känns särskilt smickrande att spela den här skivan. Det känns inte som att Lamb Of God håller ihop skivan tillräckligt väl men i några få av de fjorton låtarna på denna nästan timmeslånga skiva tycker jag att bandet kommer till sin fulla rätt och visar upp någonting som jag aldrig hört dem göra förut. Få till låtar som engagerar och intresserar på riktigt. Och det är tillräckligt för mig att fortsätta ge Lamb Of God en chans att en gång för alla lyckas få till den där skivan som verkligen lyckas knyta ihop säcken. Tyvärr är dock inte detta skivan som gör det.