Vendetta
Feed the Extermination

Tyska Vendetta har en lång historia som sträcker sig tillbaka ända till åttiotalet, förra CDn ska tydligen ha fått goda recensioner i alla relevanta magasin, den släpptes 2007 så det var nog kanske före vår nystart så vi undgick den. Denna, bandets fjärde album som går under namnet Feed the Extermination sägs vara lite mer progressiv, lite mer aggressiv med låtar som river sig in i lyssnarens medvetande. En sak som fascinerar mig är hur dessa författare av promotexter hela tiden lyckas skriva material som inte kopierar andra, hur de kommer på nya positiva vinklingar att använda för att framställa ett band i en bra dager. Personligen vet jag ingenting om dessa tyska veteraner som släppt skivor sedan 1987, även om det blev ett långt uppehåll efter 1988.

Det jämförs till höger och vänster med olika thrash metalband och det namn-droppas minst lika friskt av andra band som de kan ha delat scen med eller befunnit sig i samma stad som eller något i den stilen, många bandnamn före-kommer både i säljargumenten och i recensionerna runt om. Lite Metallica, men med en sångare som låter som en snubbe som sjöng i Exodus en gång, och i den stilen går det runt om bland recensionerna. Det är lite grann rotat i thrashmetallen med tunga riff och en ganska aggressiv hållning, musiken är dock långsammare än thrash brukar kunna vara och går nog snarare i någon form av medeltempo. För att vara thrash känns det ganska medeltungt och för att vara metal i allmänhet känns det mesta ganska mycket som en medelväg, sångaren är av medeltyp för genren, riffen är av en genomsnittlig thrashtyp och det låter ganska mycket som ett genomsnittligt thrashalbum från idag. Produktionen håller en typisk produktion för vår tidsålder, och faktum är att det låter ganska mycket som att det är en genomsnittskonstruktion av genren. 49 minuter och tio spår innehåller skivan för den som känner sig intresserad.

Generellt okej tycker jag att det är, fantasilöst är det dock också och en aning sömnig till följd av det för genren låga tempot. Jag kan tycka att thrash är ganska bra men jag vill ha lite energi och lite riv i musiken och inget av det bjuder Vendetta på. I låten Abuse försöker de sig på någon form av pekpinne när det gäller övergrepp mot unga, att de vill att man hänger ut personer som ska ha begått sådan brott offentligt, frågan är om de menar dömda personer eller sådana som bara misstänkts. Hursomhelst, låten tar upp ett svårt ämne som de flesta nog har åsikter om och den gör det på ett sätt som inte engagerar det minsta, en tråkig låt där budskapet går förlorat i låtens totala sömnighet och ensidighet. På tal om låtar: Inledande titelspåret är okej och De-Organ-Izer är också okej, det är väl det enda som kan sägas ha något värde på en annars ganska alldaglig och sömnig skiva.

Givetvis tillhör inte denna stil någon av mina favoriter, sömnig, eller midtempo thrash har aldrig tilltalat mig och Vendetta erbjuder ingenting som ändrar på den saken även om de försöker genom att blanda in engagerande ämnen i sina låtar, låtar som dock alltsomoftast har svårt att nå fram till mig. Kanske att du uppskattar detta album om du gillar tysk thrash men betygen runt om på internet har inte direkt varit överdrivet positiva så frågan är om det ens fungerar då.

Okej musik men en aning seg och intetsägande, speciellt beroende på det låga tempot som gör att det även känns som att de kopierat rakt av från de stora thrashbanden. Kort sagt så är Vendettas fjärde alster ett okej men totalt oengagerat album.