Recension Destruction - Day of Reckoning 2011

Destruction är det som följer I spåren av min katt, Kakan, som har förstört otaliga böcker, min dator och diverse prydnadssaker. I musikkretsar är det dock ett thrash metal-band från Tyskland som haft en intressant historia i Hallowed. I fjärde numret av den pappersbaserade Hallowed fick nämligen detta band inte bara en 3½ sidor lång intervju publicerad (vilket var mycket på den tiden när vi bara hade 80 sidor var tredje månad att hålla oss till) utan även två recensioner. Thrashälskaren Silfver, som även gjort intervjun, belönade den då nysläppta ’Metal Discharge’ med tio poäng av tio möjliga, medans storebror Daniel sågade skivan med ett förödmjukande noll av tio. Sanningen låg förmodligen någonstans i mitten, men med en sådan historia i Hallowed kan det ju inte bli annat än intressant att se utgången på första betyget med sjugradig skala.

Tysk thrash metal har alltid varit Europas svar på Bay Area Thrash och med fyra framstående akter i form av detta band tillsammans med Sodom, Tankard och Kreator har det varit en populär genre också. Tysk thrash är i allmänhet aningen tyngre än den amerikanska och det är mer malande gitarrer och ett annat – ska vi kalla det hat (?) – i sången. Generellt sett är tysk thrash närmare death metal, det är argare och tyngre men inte nödvändigtvis alltid lika rått i produktionen. Ta den här skivan som exempel – jag är ingen stor fan av Destruction men vad jag hört från deras tidiga karriär, före comebacken 2000, så var det en ganska billig och enkel produktion – men här på ’Day of Reckoning’ får de fram ljudet av instrumenten mycket bättre när man lagt lite mer krut i produktionen. Skivan får inte samma grötiga känsla som t.ex. kollegorna Assassin hade med sitt skitiga ljud, allt låter helt enkelt bättre och det gör att musiken lättare kan ta kontroll över dig och slänga dig i soptunnan, redo för att malas ned till småbitar i sopkvarnen. Detta händer oftare med tyskarnas thrashalbum än amerikanernas, tycker jag.

Musiken som sådan är ganska enkel, oftast är låtarna extremt repetitiva och tjatar ut samma riff alldeles för mycket. Låtarna i sig är dock inte särskilt lika varandra, vilket normalt sett ofta är ett problem på thrashskivor. Här är det alltså ett väldigt litet problem. Jag tycker också att man försöker sig på mycket nytt med skivan – det är för att vara en thrashskiva ganska experimentellt och påhittigt med olika spännande ljudeffekter och gitarrljud. Det känns väldigt mycket thrash metal, men samtidigt känns det som en skiva som sticker ut från väldigt mycket annan thrash metal. Inte nödvändigtvis med att den är extra bra eller något sådant, men för att den har en egen röst på något sätt.

Sångmässigt låter det som det brukar när Schmier lägger sin sång. Det låter som en hes farbror står och vrålar på busiga tonåringar som pallar äpplen på hans trädgård. Som tusen valar som håller på kvävas. Eller som en jättestor tysk som är besatt av onda andar. Schmiers röst är hes och arg, han låter riktigt ond och han kan nästan göra hål i själen så som han låter här. Men han är inte särskilt bra på sjunga, han kan inte direkt förföra fotomodeller med sin ”balsamsrena” röst, eftersom han snarare skulle omvandla dessa till dödsänglar istället. För det mesta tycker jag sången och musiken tänker likadant – dem vill samma saker och gör det på liknande sätt, men till och från känns det som dem två är ute på helt olika utflykter och när de lyckas med detta konststycke känns det amatörmässigt, dåligt och ointressant. Tur för Destruction att det inte låter så särskilt mycket, för då hade jag nog sågat detta vid hälarna. Det är fruktansvärt enerverande med musik och sång som inte passar ihop och i synnerhet inom denna genre.

Har ni tjuvkikat på betyget har ni sett att det varken blir en etta eller sjua denna gång, vilket är det lägsta och högsta betyg vi delar ut nuförtiden. Betyget hamnar istället mitt i skalan och anledningen till det är att det är en skiva som låter väldigt bra, en skiva som i sin genre sticker ut ganska mycket faktiskt. Men det är en skiva som kräver att du som lyssnar gillar thrash, eller möjligtvis snabb death metal. Och då duger det helt enkelt inte för ett högre betyg. Jag gillar produktionen, jag gillar även att skivan inte känns som en elva låtar lång skiva med samma låt. Samtidigt tycker jag att musiken är för enkel och skivan tenderar att bli lite för lång. För att göra mig nöjd fick de gärna skala bort tio minuter, men det är kanske bara jag. När vi kommer till sången så är den helt okej. Schmier låter onekligen som han vill låta, men hur bra det är han låter när han gör det är en annan fråga. Han varken förstör eller förbättrar något utan det känns som han och betyget går ganska mycket hand i hand.

Det här är en skiva som kan ta ett riktigt jäkla jätte grepp om dig och mosa in dig egentligen var den vill, men det är inte en skiva som tilltalar alla så det kräver att du är rätt man för det. Är du fel man så är det troligtvis du som gör mosandet när du mosar ner skivan i soptunnan. Dagarna för räkning kräver att du kan grunsdkolematte på förstaklassnivån. 1+X=?. 7-X=?. X=3 - vad är ?.

HHHHHHH

Destruction Day of Reckoning

Destruction
Day of Reckoning