Band:
Michael Hoffmann (Guitar)
Robert Gonella (Vocals)
Burn Sondermann (Drums)
Scholli (Guitar)
Joachim Kremer (Bass)
Discography:
The Upcoming Terror (1987)
Interstellar Experience (1988)
The Club (2005)
Guests:
Info
Harris Johns (prod.)
Released 2011-02-28
Reviewed 2011-02-04
Links:
assassin-online.de
myspace
spv
Det är mycket thrash så här runt årsskiftet. De flesta av dem med band som har en 20-årig historia eller mer och till den gruppen tillskriver sig även Tyska Assassin som firar sitt 27-årsjubileum (25 som albumsläppande band) med ’Breaking the Silence’ som är första skivan på 6 år och blott den fjärde fullängdaren i bandets långa karriär. Trots detta anses Assassin vara en av Tyskland ”big four”, ni vet USA har ju Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax (samt Testament, Death Angel, Exodus, Overkill, Hirax, Lääz Rockit o.s.v.) som kallas ”The big four”. Tysklands motsvarighet har alltid definierats som Sodom, Tankard, Destruction och så Assasin förstås. Att de får vara med i den trion är egentligen ganska snällt med tanke på deras klart begränsade roll i kvartetten men desto mer anledning för dem att bevisa något med ’Breaking the Silence’ då.
Som Halloweds för närvarande största thrashentusiast satte jag tänderna i ’Breaking the Silence’s cola och det jag kände var att vem som än bakat den lämnat rester av människokadaver i det hela. Ett ben där, en tand här dök upp i smeten och den som inte hade hår på bröstet innan ’Breaking the Silence’ lär definitivt ha fått det efter att ha tagit sig igenom 10 låtar med riktig, tysk 80-tals thrash. Go! Fight! Kill! Som det står i informationspappret vi recensenter får känns ganska talande för Assassins hela musikidé. ”Spela, slåss och döda – det är vad vi gör med lyssnarna” resonerar bandet och det är inte långt ifrån att de får rätt. De bränner av sin musiken i absolut högsta hastighet och de gör det med den skitigaste av ljudbilder du kan tänka dig. Det är som om de står i svinstian och spelar på instrument ihopsatta av kodynga. Riktigt, riktigt skitigt ljud med andra ord.
Personligen tycker jag att man ska ta tillvara på att tekniken utvecklas men jag vet att det finns en lika stor sida som inte håller med. Folk som håller kvar vid kasettband och vinylskivor, som fotar med filmrulle och spelar film på VHS. Absolut inget ont med det, men när det kommer till musik är det en så stor skillnad på ljud inspelat med ny och vettig utrustning och det som fanns att tillgå för 30 år sedan. Det är det som gör att skivor som låter så här mest ger mig huvudvärk – inte av musiken i sig utan pga den smutsiga ljudbilden. Det är absolut inget skämt när jag säger att det här låter precis så som det gjorde på 80-talet, förmodligen kör de med samma instrument, samma förstärkare och samma studioutrustning som de hade då. Låtarna görs precis som förr och bortsett från psykfallet I Like Cola som de kör sist på skivan låter alla låtarna mer eller mindre identiska. Samma gitarriff, samma sångtyp, samma låtstruktur, samma tema och samma ljudbild. Inte bara samma som varandra, utan samma som de skivor de släppte på 80-talet också. Senaste skivan innan detta har jag inte hört, den var självfinansierad och självsläppt och inte särskilt lätt för någon som inte är intresserad att lägga vantarna på. Den släpps säkert förr eller senare på SPV med elva bonuslåtar och en dokumentär som berättar hur jävla bra bandet var på tiden det begav sig då de och Angel Dust (som i slutet av 90-talet och början av 00-talet släppte en rad skivor som fullkomligt thrashade alla tyska thrashband) delade scenutrymme med de andra tre stora tyska thrashakterna. Inte för att jag tror de nämner Angel Dust, men i övrigt gör de säkert så.
Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om Assassins ’Breaking the Silence’ än att gillar du 80-tals thrash är det till 100% något för dig. Gillar du det inte är den inget för dig. En skiva som har en så självklar målgrupp att det nästan är onödigt för mig att skriva mer än ”thrash metal” i recensionen.
HHHHHHH
