The Wheel
s/t

I bandets biografi gör de klart något som är alldeles för sant - att det trots allt faktiskt inte finns särskilt många band idag som är fullständigt originella. Inga, skulle jag vilja hävda. Inte ens Iwrestledabearonce som jag hävdade spelade något som låter helt och hållet olikt allt annat jag hört i musikväg. Däremot finns det fortfarande väldigt många band som låter unika och annorlunda (t.ex. de just nämnda, likväl som sådana band Hallowed gärna hyllar med den ädla sjuan) och The Wheel hävdar att de skulle vara ett av dessa band tack vare sin "perfekta kombination av inspirationskällor från olika rockgenrer". Frågan är väl om detta verkligen är sant?

Innan jag endera bekräftar eller krossar ovanstående uttalande kan vi ta en titt på vad det faktiskt är som The Wheel spelar - en enkel rockmusik som blandar och tar element ur framförallt sent 70-tal, 80-tal och tidigt 90-tal. De hävdar själva att Led Zeppelin hörs tydligt i musiken, även om jag då inte finner några allt för konkreta referenser till Britterna. Måste vara på skivor jag missat i så fall. Gitarrerna dominerar ljudbilden klart och tydligt tillsammans med den något Sydstatsdoftande sången. Jag tycker vi kan höra typisk sydstatarrock (SOR Southern Oriented Rock) i det hela, speciellt i låten Sparks som låter som ett återuppstått Lynyrd Skynnyrd - bandet som togs ifrån oss allt för tidigt genom en flygkrasch 1977. Ni som har dålig koll på er Lynyrd Skynnyrd så innebär det rent konkret att vi nästan får countrydoftande gitarrer som spelar något som påminner om filmmusiken i Westernfilmer. Tempot är ganska långsamt och ljudbilden känns på något sätt ungefär som en tvåtandad Alabamabo som kastar stenar efter folk som skrivit "Nascar sucks!" på sina bilar (tydligen ett vanligt fenomen i den delen av världen).

Melodierna på 'The Wheel' är oftast ganska långsamma och rytmen är tung och gungar framåt som om den rider runt på en häst. Jag anar ett visst mått av liveanpassning av låtarna på den här skivan. Det känns lite som att de medvetet tänkt en del på att låtarna även ska fungera bra på scenen när de skrivit och spelat in dem. Musiken försöker liksom inte dominera på något sätt eller vika av åt okända riktningar. Istället håller bandet ihop sång och musik i sin knutna näve och öppnar den aldrig snabbare än finger för finger så att inga överraskningar kan hoppa fram och distrahera oss. När den tio spår långa och knappt 52 minuter långa skivan ebbar ut känns det väldigt mycket som att den har vänt på korten i den ordning de velat och placerat dem så som de ville redan från början. Ett lyckat resultat med andra ord? Nja… Delvis.

Visst låter 'The Wheel' som en bra skiva, men var är de bra ingredienserna? Var är det som gör skivan bra? Vad är det som gör skivan bra? Jag vet inte riktigt. Sången är inte fantastiskt. Instrumentalt är det ganska blygsamt. Musiken är modest och låtarna påkallar ingen form av uppmärksamhet som gör dem och skivan minnesvärda. Det hela känns som en skiva som är gjord för att låta bra men inte bli en favoritskiva… med andra ord: en skiva som är gjord för att vara medelmåttig. Ganska mycket som en svensk, trots att bandet är norskt.

Jag kan inte hävda att jag finner någonting direkt fel med skivan, eller ens indirekt. Det är bra musik, framförd bra och innehåller bra inslag. Men det är också allt. Bra. Inte mycket bra. Inte väldigt bra. Inte häpnadsväckande bra. Eller ens mer än bra på något sätt. Det är bra. Punkt. Och i en värld fylld av tusentals skivor som släppts årligen under 60-70 års tid är en skiva som "bara" är bra inte särskilt intressant. Det går att lyssna på sju dagar i veckan, men jag är ganska övertygad om att du nästa vecka redan glömt att bandet över huvud taget existerar.

Hjulet har precis börjat rulla, skriver dem. Ja… rulla ut i ingenstans.