Lionville
II

Lionville är som vi var inne på i förra årets recension inte en amerikansk småstad i västra Montana utan ett enmansband med gäster, det är Stefano Lionetti som är hjärnan och allt bakom epitetet Lionville. Till sin hjälp har han värvat många välkända AOR-personer och kompetenta musiker, helt enkelt ett enkelt recept för att nå framgång eller popularitet. Men självklart ska vi inte förminska herr Stefanos verk vilket är anledningen till att jag spenderat cirka 550 minuter för att lära känna musiken på sagda verk.

Ett verk som spelar på en arketyp av AOR med melodiösa verser och tydliga refränger, med de klassiska melodiösa gitarrmelodierna och solona och egentligen inte mycket av nyskapande artisteri. Mycket kompetent genomfört och mycket bra ljudbild, sången är också den väldigt bra och det känns på det hela taget som en mycket påkostad produktion gjorde för att tilltala den som uppskattar AOR, men som också siktar på att nå en kanske bredare publik också. Det är lättillgänglig musik som är lätt att fastna för och som säkerligen skulle fungera alldeles utmärkt på radion där den troligtvis dock inte kommer att få mycket speltid. Men sett till ljud och allt det där är det definitivt ett riktigt toppalbum.

Nu måste vi dock också påpeka att AOR är en av de mest välfyllda genrerna som finns inom rockmusiken och det är en som inte heller är överdrivet lätt att variera, vilket leder till att mycket låter ganska identiskt varför vi har en ganska ensidig men bra genre i AOR. Lionville gör knappast mycket för att bredda genrens musikaliska omfång men det är bra gjort och låtarna de har att erbjuda är riktigt vassa så oavsett hur kritiskt man tänker kan man inte bortse från kvalitén hos detta album som definitivt tillhör det bättre vi fått inom AOR-genren detta år. Ett ganska imponerande album på många sätt men jag kan tänka mig att den som inte är lika stor fan av AOR-genren som jag säkert kan finna detta ännu ett likadant och ganska ointressant album så det är med lite ambivalens jag säger att det är ett mycket starkt album för att jag skulle ändå nästan vilja sätta fyra poäng på grund av att de glömt att musik inte enbart handlar om att trampa i andras fotspår utan även om eget skapande. Jag kan dock inte bortse från den höga kvalitén de tolv låtarna håller och därför sparkar vi upp betyget ett steg över mittbetyget men med viss reservation.

En sak till som får mig att reservera mig är att det är ett lite väl långt album med sina 55 minuter men det är på det hela taget ett inte alltför stort problem även om jag tror att femman skulle vara starkare om två låtar klippts bort från slutprodukten. Bäst är inledande sextetten låtar sedan tappar jag lite intresset och bra låtar passerar förbi utan att göra annat än förnöja för ett ögonblick. Så ett halvt album med minnesvärd musik och ett halvt med låtar som inte ger något intryck ger ett bra album som är en aning bättre än genomsnittet, som skulle varit ännu bättre om herr Stefano slutat trampa i andras fotspår och började tänka själv. Starkt rekommenderat för fans av AOR, övriga kommer säkert gilla det också men det är lite väl genretypiskt. Så, kort och gott är det väldigt bra men också väldigt fantasilöst, men väldigt bra.