Ten
Heresy and Creed

Ten är här med sitt tionde album som följer förra årets Stormwarning och omedelbums slås jag av hur mycket sämre albumomslag Heresy and Creed har jämfört med sin föregångare. Men jag är inte omslagsrecensent och Tens förra album tyckte jag väldigt mycket om så visst kanske det fanns fog för förväntningar inför detta. Laguppställningen har ändrats en aning sedan senast men Gary Hughes har oförtrutet jobbat på för att skapa nya spännande låtar och precis som tidigare har han hjälp av Dennis Ward bakom spakarna så allt är upplagt för en intressant uppföljare. Kanske dessutom ett riktigt monster med tanke på att det är bandets tionde album.

Det inleds i mellanöstern med ett besök i Jerusalem, kanske av arabiska knektar. Annars handlar det som tidigare om melodiös rock, som tar oss tillbaka till svunna tider, men samtidigt är kvar i nutid och inleds med lite orientaliska tongångar för att sedan bli mer traditionellt melodiös rock senare. Det byggs kring starka refränger men till skillnad från de flesta band som kallas melodirock eller AOR bygger Hughes och Ten sina låtar kring betydligt längre refränger med fler ord och inte fem-sex ord som tjatas ad infinitum vilket är den beprövade och vanliga refrängen i genren. De har ofta färre upprepningar av refrängerna i låtarna än vad som är genretypiskt men känns trots det väldigt medryckande i sin karaktär och samtidigt blir det inte lika lätt att tjata ut deras låtar, dessutom har de ofta ganska långa refränger och lite atypiska låtuppbyggnader. Gary har inte heller den där typiskt högtonade AOR-rösten vilket också bidrar till att bandet har en väldigt distinkt och annorlunda stil för genren.

Heresy and Creed är mer dynamisk än sin föregångare men saknar samtidigt den där riktiga hitlåten som The Hourglass and the Landslide från förra albumet. Dock är det mer dynamiskt och djupare sett till helheten och albumet som helhet är också bättre än Stormwarning tycker jag, det är så medryckande och samtidigt är refrängerna så bra att du inte lär dig varenda ord efter att du hört dem en gång och således tröttnar efter tredje genomlyssningen, det är också väl varierat vilket gör att man klarar den långa speltiden väl, även om det gärna hade fått vara lite kortare för över timmen är långt även om det låter bra hela vägen. Det är nog dock det enda egentliga klagomål man kan ha, det är stilistiskt tillräckligt distanserat från Stormwarning, som kändes mer keyboarddriven än denna, för att meritera sin existens och inte kännas som ytterligare en i samma stil som egentligen inte behövs.

Spridningen mellan låtarna är mer intressant nu och jag måste säga att jag har så skiljda favoriter som The Riddle som avslutar albumet och den tempofyllda Unbelievable som föregår gåtan, tillsammans med inledande Arabian Knights där jag också räknar in det instrumentala introt. Jag måste även tillstå att jag efter detta album börjar se Ten som ett av de absolut bästa kontemporära AOR-/melodiösa rockbanden vi har. Och Heresy and Creed är definitivt ett riktigt bra album med flertalet riktigt välsnickrade hitlåtar som man bara vill lyssna på om och om igen vilket jag gjort nu oavbrutet under en hyfsat lång tid och ett antal genomspelningar.

Definitivt en finfin uppföljare till finfina Stormwarning som jag kan rekommendera att ni tar er en närmare titt på, kanske att det skulle kunnat vara lite kortare och haft någon riktigt stark hitlåt men det är att vara petig bara för sakens skull. Gary Hughes och hans Ten lyckas definitivt väl med sitt tionde album och förtjänar en och annan superlativ.

HHHHHHH