Hydrogyn
Private Sessions

Mycket har hänt sedan Daniel hyllade 'Deadly Passions' 2008 och menade att det var en skiva som i motsats till de flesta album vi på Hallowed recenserar faktiskt var för kort. Två nya medlemmar finns i bandet sedan en tid tillbaka istället för ett kök, två nya album finns i samlingen och sångerskan Julie Westlake har även hunnit med ett soloalbum samt att ligga sjuk under nästan ett års tid. Men nu är alla hela och friska och banduppställningen är (i alla fall för stunden) spikad i sten. Ett nytt album är ute och den här gången har jag fått äran att ta mig ann bandet.

Det första som slår mig är att de liknande band Daniel nämnde till 'Deadly Passions' omöjligt kan stå kvar på 'Private Sessions' eftersom detta förnimmer betydligt mer om band som The Birthday Massacre och Lacuna Coil än power metal-akter som Rhapsody of Fire, Hammerfall och Metalium. Stilen är med andra ord modern hårdrock med kvinnosång och det känns som bandet på samma gång som de snörat in i sig i ett hårdare och mer komplicerat ljud ändå lyckats bli mer radio- och hitvänliga med sin musik. 'Private Sessions' är som ett frö till en fantastisk blomma som väntar på en vattendroppe så att det kan blomma ut och slå världen med häpnad.

Hydrogyn har absolut haft sina framgångar genom åren, men de är ändå ett band som inte lyckats slå igenom fullt ut, trots att potentialen och möjligheterna legat framför dem. Kanske har felet varit deras musikaliska inriktning, vilken fick sig en korrigering till detta album och tillsammans med en renare, klarare och kraftigare produktion än någonsin måste jag säga att det här albumet låter radikalt mycket bättre än allt tidigare material jag hört från Amerikanerna. Materialet är mer slagkraftigt och låtarna känns lättare att ta till sig, trots att stilen de spelar är mer invecklad och avancerad. En av låtarna tycker jag påminner väldigt mycket om Bondlåten For Your Eyes Only (Roseline's Song) och i Un Monde Perdu sjunger Julie Westlake på Franska, vilket känns som ett intressant val.

Skivan har en del keyboards som framträder ganska tydligt i vissa låtar, medan andra låtar mer håller kvar vid bandets gamla ljudbild med mer raka rör, tunga gitarrer och musik som känns mer heavy metal. De tolv låtarna tar 45 minuter att ta sig igenom och det märks att bandet skrivit skivan under en längre tid då det är ganska stor variation av låtar. Den gemensamma nämnaren mellan låtarna är Julie Westlake som jag sett blivit hyllad lite här och var under mina forskningar kring bandet men som jag personligen tycker gör till sig alldeles för mycket för att verkligen förtjäna alla dem där orden hon fått omkring sig. Inget snack om saken att hon är en bra sångerska, men den där riktiga chockartade sensationella känslan infinner sig inte av hennes röst, vilken jag upplever lite som en besvikelse efter hur hon blir beskriven på bandets hemsida, i albuminformation och av vissa recensenter. Jag tror de är lättpåverkade och småkära i den blonda skönheten väger de in hennes utseende i omdömet. Eller något, vad vet jag - poängen är i vilket fall att visst är hon bra, men inte fantastisk.

De bästa låtarna tycker jag kommer alla på albumets första halva och det är nästan så illa att ju längre skivan kommer desto sämre blir den, men inte riktigt. I Don't Know How och Heated Nights som kommer som fyra och fem i ordningen är mina favoriter på albumet, tillsammans med inledande Something To Say och Foprbidden Kind. Albumet som helhet känns riktigt stabilt och bra, men det tappar i kvalité på andra halvan och det gör att entusiasmen svalnar lite mot slutet, vilket också sänker helhetsintrycket.

Sett över hela albumet tycker jag ändå att Hydrogyn upprätthåller en hög kvalité med 'Private Sessions' men det är lite synd att den andra halvan inte är lika bra som första för då hade de nog fått in ett album till på Halloweds exklusiva lista över album som fått sex eller mer i betyg. Nu slutar det med ett album som är riktigt bra, men inte riktigt den där bomben som jag tror vi alla hoppades på. Det är emellertid ett album jag tror kommer räcka bra långt på vägen ändå.