Band:
Lindsey Buckingham (vocals, guitar)
Mick Fleetwood (drums, percussion)
Christine McVie (vocals, keyboards)
John McVie (bass guitar)
Stevie Nicks (vocals)
Guests:
Chris Swinney: backing vocals on tracks 1 & 9 , voice on track 11
Info:
Ken Caillat – producer, engineer, mastering
Richard Dashut – producer, engineer
Fleetwood Mac – producers
Cris Morris – assistant engineer
Ken Perry – mastering
Charlie Watts – mastering
Desmond Strobel – design
Larry Vigon – calligraphy
Herbert Worthington – photography
Recorded 1976 at Criteria Studios, Miami; Record Plant Studios, Sausalito and Los Angeles; Zellerbach Auditorium, Berkeley; Wally Heider Studios, Los Angeles; Davlen Recording Studio, North Hollywood
Released 1977-02-04
Reviewed 2012-02-19
Links:
fleetwoodmac.com
fleetwoodmac.net
mickfleetwood.com
warner bros
Att lyssna på 'Rumours' är som att äta en riktigt god middag där allt ifrån förrätt till huvudrätt och efterrätt är perfekt på alla sätt. Varenda låt är en orgie i dina öron där du är huvudperson. Den smårockiga inledningen med Second Hand New går över till den nedtonade midtempolåten Dreams som gjorts otaliga covers på men som i original sjungs av Stevie Nicks oerhört gripande melankoliska stämma. Tredje låten Never Going Back Again är en akustiskt gitarr-ledd låt med Lindsey Buckingham på sång (som även sjöng första låten). Den låter väldigt mycket som ett gammal klassiskt folkmusikstycke och är en ganska stor kontrast mot den närmast klassiska rocklåten Don't Stop som följer (även den sjungen av Buckingham). Don't Stop sjungs även av Christine McVie och deras två röster flätas samman som en mammas fläta på sin sjuåriga dotter. Femte spåret, Go Your Own Way, var första singeln från skivan och gick raka vägen upp på en tiondeplats på Billboards singellista. Det är en arg låt, en rapp rocklåt skriven av Lindsey Buckingham till hans hustru Stevie Nicks i frustration då de två gick igenom en väldigt tuff tid medan de gjorde skivan. På original LP-skivan avslutas A-sidan med den vackra, lugna Songbird som sjungs av Christine McVie till tonerna av hennes egna pianospel. En oerhört vacker låt och avslutning på A-sidan.
B-sidan inleds med den i motorsportsammanhang odödliga klassikern The Chain. Den enda låten på skivan skriven av samtliga fem medlemmar och en låt som trots att den aldrig släpptes som singel fortfarande idag spelas regelbundet på radio. Låten i sig är väldigt annorlunda - den börjar som en traditionell 70-tals-rocklåt i ungefär 3 minuter innan låten tvärvänder och inleder ett basstycke som aldrig hade hörts tidigare och som jag då aldrig hört triumferas efteråt. Låten handlar om att stå starka tillsammans trots svåra tider, en låt som troligtvis behövdes med tanke på vad bandet gick igenom när de spelade in skivan. På CD-utgåvan från 2004 har låten Silver Springs placerats före The Chain, en låt som inte var med originalutgåvan. Detta var Stevie Nicks svar på Lindsey Buckinghams Go Your Own Way, en lite långsammare melankolisk låt men ack så vacker.
Efter The Chain följer Christine McVies You Make Loving Fun som är en klassisk rocklåt ifrån tidseran men sjungen av McVies vackra kvinnliga stämma och med en närmast änglalik refräng. Låten tog sig upp på en niondeplats på Billboardlistan då den släpptes som singel i september samma år. I Don't Want To Know följer sedan som liksom Silver Springs är en låt av Stevie Nicks riktad mot Lindsey Buckingham i deras svåra förhållande men är en mer traditionell rocklåt och den sjungs i duett av de två. Oh Daddy som går ut som nummer tio eller elva (beroende på utgåva) är ännu en ballad av Christine McVie, precis som Songbird, och likt Songbird är den sparsam instrumentalt och byggs istället upp av McVies fantastiskt djupa stämma. Skivan avslutas sedan med mystiska Gold Dust Woman som även var B-sida på You make Loving Fun singeln. Den låter måttligt österländsk i sin ljudbild och Nicks sjunger den betydligt mer darrigt på stämman än hon brukar, vilket sägs komma från att hon klockan fyra på morgonen efter en hel dags tagningar på låten hade virat en filt runt ansiktet med bara en öppning för munnen för att på så vis få fram starkare känslor inombords för att på så vis kunna vara mer uttrycksfull i rösten.
'Rumours' är på intet sätt en fullständigt perfekt skiva. Den är inte gudomlig på något sätt, den har sina brister och och små skönhetsfel här och var men det är ingenting man tänker på när man spelar den från start till slut och hör varenda låt falla på plats med den enorma variation och bredd som finns i materialet. De tre sångarna uttrycker faktiska, riktiga känslor. Låtarna är skrivna i riktiga känslomässiga stadier som förälskelse, ilska, svek och välmening. Produktionen är påkostad och låter bra även med dagens mått mätt. Bandet spenderade över ett halvår i studion med att spela in skivan och sedan tog efterproduktionen ytterligare två månader. När skivan släpptes i februari 1977 hade det gått ett år sedan de gick in i studion från första början, en exceptionellt lång tid för en inspelning på 70-talet.
I min mening är detta en oerhört bra illustration av ett album som plockar hem full poäng. Det bara fungerar på alla plan och det finns ingenstans på vägen man känner att det inte gör det. Det avslutas vackert (två gånger om) och innan dess har vi fått allt från riktiga rocklåtar till akustiska gitarrstycken och duetter. Det är ett album som har allt och än idag är det inte många album som uppnått samma klass. Grattis till 35 år!
HHHHHHH
Föregående recensioner:
Frozen Rain - Ahead of Time
Tokyo - San
Nightqueen - For Queen and Metal
Föregående artiklar:
Epica
Journey
Rage