Boulevard
What's Up

För det första, hur har detta band valt sitt namn, boulevard, varför inte allé? kanske tvärgata? jag vet inte men namnvalet känns ganska idiotiskt. Detta är ett av dessa spännande album som kom under åttiotalet men som aldrig fick det erkännande eller den promotion det förtjänade om man ska tro skivbolaget Yesterrock. Personligen kan man ju fråga sig varför alla dessa album återutgives, men samtidigt är det vettig med tanke på att de trots allt aldrig riktigt fick en chans från början då det mest handlar om album som sålde slut snabbt och sedan inte funnits tillgängliga längre. Boulevard är ett svenskt band med medlemmar som hamnat i Easy Action, Innocent Rosie och så vidare och What’s Up var deras enda album och det såg dagens ljus 1987. Ärligt talat är det ett album som inte känns speciellt intressant, dåligt namn och fult omslag.

Melodiös rock från 1987 som låter som melodiös rock från 1987. Produktionen och ljudbilden tillsammans med låtarna är helt typiskt för eran och i ärlighetens namn finns det ingenting som sätter detta band isär från andra då de låter helt typiskt för perioden de kommer ifrån. Yesterrock hävdar att Boulevards brist på framgång berodde på dålig marknadsföring men frågan är om bandet verkligen klarat sig så mycket bättre om de marknadsförts hårdare med tanke på att deras musik inte direkt sticker ut på något sätt och rent produktions- och ljudtekniskt har jag hört album från perioden som hållit en betydligt högre kvalité och om vi räknar in bonusspåren som är demos av spår som redan finns bland de andra spåren blir kvalitén än lägre. Med de tre bonusspåren som alltså är demoversioner av låtar som redan finns på albumet är albumet 45 minuter långt och har fjorton spår.

Om vi bortser från bonusspåren som både är onödiga och tack vare ljudkvalitén usla, finns det väl inget att direkt klaga på. Låtarna på albumet är genomgående ganska bra utan att för den delen glänsa men det är lättsmält och medryckande så helt okej att lyssna på. Det finns dock det där lilla bekymret att det låter som det mesta annat vi hört och faktiskt kan man ifrågasätta poängen med att återutge ett sådant album och tro mig det har jag också gjort och debatterat om poängen ska hamna på tre eller fyra poäng. Inledande Solid as a Rock och Running är två spår som trots allt gör att detta album är bra nog för att undvika sågen.

Så med sågen i verktygslådan eller garaget återstår det bara att säga att om du gillar typisk åttiotalsmusik i from av melodiös rock så har du här ytterligare ett album att titta på. Om du däremot inte är fanatiker eller samlar av den genren tror jag att du gör det bäst i att leta efter ditt nästa album någon annanstans.