Band:
Zinny J. Zan (V)
Kee Marcello (LG, K, Harmonica)
Alex Tyrone (B)
Freddie Van Gerber (D)
Danny Wilde (RG)
Chris Lynne (RG)
Diskografi:
Easy Action (1983)
That Makes One (1986)
Inspelningsinfo:
Re-release från 1983
Länkar:
easyaction.se
myspace
death-dumb
The End Of the Line är en bra låt, det finns en del annat i den trallvänliga, gitarrorienterade typiska glammusiken. Jag har svårt att beskriva hur bandet låter, inte för att de är så bra och att de har massor av lager samt fräsiga så kallade hookings som ger två minuter till åskådaren. Easy Action spelar enkel och rättfram rock med attityd och utseende vilket verkar vara glammens enda stöttepelare, attityd, kan man komma långt på trots allt, det har vi kunnat bevittna otaliga gånger.
Jag somnade tre gånger när jag skrev den här texten, det kan vara därför ingenting av det jag skrivit till den här recensionen har något sammanhang med något annat, ungefär som Alf, ni vet den där lilla håriga utomjordingen som terroriserar Willie och hans familj.
Det snackades från papperet om att detta band var jättebra och jättecoola, det var dessutom bäst och visste alltid allt det papperet som uppenbarligen kunde tala. Jag själv klarar inte ens av att vara sammangängade i skrift; det kan inte vara lätt att läsa detta.
Easy Whatever gorde tydligen en stor skiva på 83-talet och sedan dess har de gjort en skiva, sedan inget mer, de är fortfarande legender dock och det första svenska band att skriva på ett kontrakt rörande bananer. Jag menar ett amerikanskt miljonkronorskontrakt med ett amerikanskt majorbolag.
Som jag tror tidigare sagt finns det egentligen bara en bra låt på skivan och den pryder inte den plats man brukar tänka sig den låten, av titeln att döma.
Mitt omdöme är att detta är tristess på hög nivå utan att briljera på något sätt, det ör högst ordinärt rakt genom och vad som gjort detta band till legender, det kan jag inte se trots att detta är ett återsläpp av skivan de skapade som gjorde dem till just legender. De är semikändisar skulle jag vilja säga, alla utom Kee Marcello och Zinny J Zan som gick vidare till större dåd när de var klara.
Jag vet: det går nog inte att förstå, kanske kan du få dig ett skratt eller skatta dig lycklig över att du inte är den enda som inte minns ditt namn.
HHHHHHH