Midnight Blue
Take the Money and Run

Brittiska Midnight Blue släppte 1994 sitt hittills enda album, på sång hade de en välkänd sångare i Doogie White som bland annat lånat sin röst till klassiska Rainbow och en del andra band. Enligt pressinformationen är detta album ansett som ett av de främsta i sin genre, jag vet väl inte det med tanke på att det inte verkar ha rönt alltför stor uppmärksamhet men å andra sidan är ju inte uppmärksamhet allt. Yesterrock har i alla fall fått upp ögonen för detta album och valt att remastra detsamma för ett återsläpp med nytt omslag och två bonusspår. Återsläpp och återsläpp, albumet släpptes ju faktiskt enbart i Japan när det begav sig så det är första gången vi får ta del av det på skiva här i Europa.

Musikaliskt är det melodiös rock/hårdrock med klassisk rocksång och gjort på klassiskt vis med refränger gjorda för att sätta sig i lyssnarens medvetande och till det passande verser. Låtar utan krusiduller och gjorda på ett klassiskt rockmanér helt utan konstigheter. Produktionen är typisk sent åttio- tidigt nittiotal det vill säga ganska typisk egentligen, välgjord men ingenting som överraskar. Albumet var ganska precis en timme i den ursprungliga versionen som hade tretton spår och det blir hela 69 minuter när vi får de två bonusspåren adderade till det hela.

Knappast någonting världsförändrande detta, men fan alltså de bästa partierna är ju bara för bra, det här är klassisk rockmusik i bästa anda i sina bästa stunder. Avslutande Only Girl, inledande spåret Surrender och One Way to Heaven ger alla ett väldigt positivt intryck och den klassikt fina rockkänslan som man får av hela albumet tillsammans med Doogie Whites grymma klassiska rockröst gör ju knappast saken sämre.

Dock finns det en del saker som jag tycker inte kan överses med helt och hållet, för det första är kvalitén ganska ojämn och några av låtarna som till exempel Remember eller After Midnight är riktigt sömniga och den totala längden på albumet kan knappast sägas vara någon höjdare heller. Det stora problemet är just längden på albumet kombinerat med att den inte riktigt har den variation som krävs för att hålla en intresserad i det långa loppet.

Tror dock inte att jag säger att det är ett trist album för om ni gillar klassisk melodiös rock är detta ett guldkorn av sällan skådad typ. En rockröst som rockar på till klassiskt stilade rocklåtar, kan det bli bättre om man gillar den typen av musik? Tveksamt va?

Kort och gott ett schysst rockalbum som tilltalar den som är frälst rocklyssnare och säkert kan tilltala även många andra, jag har dock personligen hört lite väl många album av den här typen och kalibern för att verkligen kunna lovsjunga det men i sina bästa stunder är Midnight Blue riktigt bra varför jag tänker kasta bort ungefär hälften av spåren ur min så-kallade iPod och få ett väldigt fint album av lagom längd.