Beyond the Bridge
The Old Man & The Spirit

Bortom Bron berättar en historia där en gammal man möter en kvinnlig andeperson som upplyser om diverse frågor kring livet, ett ganska stort ämne att ta sig an för ett operatiskt temaalbum skulle jag nog vilja påstå men sjumannabandet från Tyskland ger sig uppenbarligen gärna in på sådant vad det verkar. Jag tänker inte gå in mer på själva historien än vad jag redan gjort men jag kan säga att bandet har en manlig och en kvinnlig sångare som spelar de olika rollerna, ni får gissa vem som gör vilken. Det har också ett album med ett spännande omslag och de spelar musik av det progressiva slaget vilket förstås gör mig intresserad eftersom jag gillar musik av det slaget. Dock finns det väldigt mycket sådan musik som inte är det minsta intressant så det kan förstås precis som i alla tänkbara scenarion vara precis hursomhelst när det gäller detta band som debuterar med ett album de tillverkat under flera års tid.

Musikaliskt är det progressivt och melodiöst, det pendlar mellan rock och metal i stil så genren POR borde kunna tillämpas utan att vara helt fel ute. Deras musik är ambitiös och väldigt varierad stilmässigt så det är svårt att i ett stycke eller ens en sida beskriva hur de låter för det finns så många aspekter att ta hänsyn till i den saken. Något du som lyssnar på bandet kommer att märka är samspelet mellan manlig och kvinnlig sång, konverserande i vissa spår, jag skulle vilja säga att bandet har ett ganska unikt sätt att framföra sin musik på, de låter inte som något annat. Tempo, stil, sång, energi, tyngd, ja allt varierar väldigt mycket på detta album så jag tänker inte säga så mycket mer än att det är ett progressivt album med manlig och kvinnlig sång ibland konverserande och mycket keyboards noterbara men också riffande gitarrer och liknande, ofta väldigt komplicerad musik också. Albumet har elva låtar och det tar en timme och sju minuter för mig att spela det i sin helhet vilket gör det till ett ganska långt album.

I början funderade jag på kanske fem poäng eftersom det finns väldigt mycket som är riktigt bra med detta album men allteftersom jag lyssnat på det har jag även kunnat konstatera att väldigt mycket är väldigt trist också. Långa partier kan bli väldigt statiska och intetsägande och dessutom tycker jag att albumet känns ganska fragmenterat och osammanhängande då de inte lyckas knyta ihop det på ett riktigt bra sätt. Men det finns förstås så mycket som är riktigt bra också, när de sångmässigt konverserar är riktigt bra tycker jag och båda rösterna tycker jag fungerar riktigt bra, instrumenteringen är kompetent och när bandet rör sig i mer melodiösa utformningar istället för att onanera sina instrument blir det alldeles lysande, tyvärr faller de ganska ofta också i den fällan som många progressiva band fastnar i och det är att de gör det för komplicerat och därmed tappar allt flöde så musiken blir statisk och osammanhängande. Dessutom blir albumet lite väl långt med över en timmes speltid, om de hade kapat ned det till 40 minuter hade de fått plats med det bästa och då säkerligen gjort ett fantastiskt album. Nu är det ett långt album som har delar som är fantastiska, jag tycker mest om det avslutande spåret för det är det spår som håller en genomgående toppkvalité och är grymt bra dessutom.

En adekvat debut kan man säga, bra progressiv rockmusik som stakar sig och tappar tempo ganska ofta vilket gör det till en ganska typisk progrockdebut helt enkelt. Med lite mer mognad och lite mindre behov av att glänsa instrumentalt kommer Beyond the Bridge att uträtta storverk, detta ambitiösa projekt känns dock som att de missar målet en aning. Men sikta mot stjärnorna och landa i bergstopparna kanske ändå är en ganska lyckad kompromiss för Beyond the Bridge.