Souldrainer
Heaven's Gate

Svenska dödsmetallarna Souldrainer släpper sitt andra album och på pappret ser allt alldeles utmärkt ut med ett spännande albumomslag, ett namn som inte är patetiskt, en logotyp som inte ser ut som skit, en spännande titel som jag antar anspelar på sekten med samma namn annars har de konstig lyrik. Melodiös dödsmetall skall det också handla om vilket förstås brukar kunna vara ganska bra, så det var kanske inte med tillförsikt men det var med en möjlig aning förväntan jag för första gången spelade detta album för ett par månader sedan. Jag tyckte att det var skitdåligt, så allt spännande som jag kunnat läsa in innan jag hört albumet var som bortblåst och nästa gång jag spelade albumet var känslan densamma och sedan glömde jag av någon anledning bort albumet, eller snarare sorterade bort det för att titta på det igen någon månad senare och tyckte fortfarande att det var skräp.

Nu tycker säkert ni att jag rabblar negativismer om det stackars bandet men jag tyckte faktiskt så om deras atmosfäriska dödsmetall med sång som varierar från vrålande till någon form av maniskt mässande men hela tiden med fötterna i det extrema. Tänk band som Hypocrisy och ni är i närheten, deras dödsmetall är ganska melodiös och inte direkt stenhård, mycket stämningskeyboards har de också spelandes i bakgrunden för att skapa en lätt svävande känsla kanske. Sången tar dock en ganska stor plats när det sjungs och det dränker gärna gitarrerna som ofta inte märks men ibland tar sig an väldigt melodiösa slingor. Det är atmosfären och sången man lägger märke till och inte så mycket de andra och till och från funderar man på om de ens har trummor, inte alls som extrem metall i allmänhet. Albumet har tolv spår och en speltid på nästan femtio minuter vilket känns en aning i längsta laget för dödsmetall även om de har atmosfär i bakgrunden.

Jag måste säga att detta albumet växt en aning för mig nu på senare tid men efter femton genomspelningar plus den jag spelar nu kan jag ändå säga att betyget hamnar på den undre halvan av skalan eftersom helheten känns ganska sömnig och intetsägande, atmosfärsljuden låter i stort sett identiska i alla spår, gitarrerna känns ofta obefintliga och sången är lika rolig som att bo i en skog bävrarna hämtar sina träd, i ett trähus. De flesta spår liksom bara passerar och ger ingenting, inte för att de är dåliga så att jag kastar upp över mattan och måste kemtvätta densamma men jag somnar snarare än lyssnar intensivt också och som helhet blir det en ganska trött historia som aldrig riktigt lyfter. Det finns flera spännande grejer när man väl börjar fördjupa sig, dock blir problemet att motivera sig att göra detsamma när albumet som lyssningsobjekt mer får dig att somna än att vakna upp och ta notis.

Det finns undantag dock, jag tycker att det inledande spåret är väldigt bra och har riktigt snygga melodier och sedan avslutas albumet riktigt bra med titelspåret och däremellan blixtrar bara bandet till och visar glimtar med väldigt stora mellanrum och få gånger. Atmosfärsljuden som bandet visar upp är väldigt snygga men tyvärr tjatas de ut lite väl mycket eftersom de finns med i princip varje spår på albumet.

Jag tror dock att om man är inbiten i genren och lyssnar mest på band som Hypocrisy och liknande kan man gillar detta, det finns indikationer i recensioner jag läst att en sådan sak skulle vara sann. Så bara för att jag som också gillar musik som denna säger att det är tråkigt så finns det internetrecensenter som säger precis tvärtom, vem som har rätt kan bara ni avgöra och jag själv förstås som vet att jag har rätt. För mig känns Souldrainer som ett ganska trist kapitel som glänser till ibland och precis som Heaven’s Gate-sekten så når de sitt klimax när det avslutas. Sista spåret är bäst och albumet överlag känns förutom första och sista spåret som något att arkivera i det arkiv som skapar värme av arkiverat material.

Kort sagt så gör bandet skäl för namnet och dränerar min själ när jag lyssnar på dem, det kunde ha varit så mycket bättre.