Recension Saracen - Marilyn 2011

Marilyn Monroes existens har nog inte gått många människor obemärkt förbi. Denna superikon som levde 1926-1962 och medverkade i 33 filmer, ett flertal musikstycken, teater- och musikalpjäser, modellframträdanden mm har lämnat ett gigantiskt avtryck i den populärkulturella historien. Nu kommer här Saracens porträtt av denna filmstjärna, sexsymbol och Gud vet allt hon förknippats med, albumet enkelt döpt till just ’Marilyn’.

Förmodligen inspirerade av Daniels recension på hennes soloplatta (eller inte) har bandet valt att låta Norska Issa vara med och sjunga på ett av spåren och andra gäster på skivan är den vackra stämman från Robin Beck (i många kretsar ansedd som en av världens bästa kvinnliga sångerskor) liksom den lite tuffare Steve Overland, som jag själv recenserade på senaste Shadowmanplattan i somras. Beck medverkar på fem av spåren på denna skiva och Overland, liksom Issa, på ett. Övriga låtar sjungs av Steve Bettney och Richard Bendelow och tillsammans har detta manskap fått ihop 11 låtar som alltså porträtterar Marilyn Monroe från födsel till död på knappt 53 minuter – från födseln som Norma Jean Baker till sin plötsliga död vid 36 års ålder.

Musiken vi möts av i första spåret känns hämtad direkt ur en av Marilyns filmer med storslagna pampiga filmiska toner spelade på i huvudsak saxofon, gitarrer och keyboard efter ett tiotal sekunders parti med barnlek i början. Ett riktigt svängigt inledningsspår som dock känns en aning ofärdigt utan sång, men det bådar ändå gott för framtiden. Andra spåret tar oss till Marilyns drömmar om framtiden och att ta sig ut i världen, ett ganska skönt rockspår med stora kvinnokörer bakom den stora sång som Steve Bettney bjuder oss på. Därefter återkommer saxofonen bakom Issas vackra stämma då hon viskar ”Norma Jean, hold on to your dreams – you will be a star someday”. En ballad, liksom duetten Who Am I som kommer två spår senare. Från fjärde spåret börjar Robin Becks porträttering av Marilyns egna tankar och ord då hon konstaterar att hon ska använda sin kropp för att nå framgången. Who Am I duetteras av Beck och Overland men i mitt tycke är detta ett av skivans absolut tråkigaste spår. Sången är alldeles för högt mixad och halvvägs in i låten byter den helt skepnad och ökar i tempo och tyngd till något helt annat så att det nästan blir ett gospellspår. Ganska ovettig utveckling om jag ska vara ärlig. Sedan går den tillbaka till att bli den lugna duett det började som sista minuten. Fullständigt omotiverat mellanparti, om jag ska vara ärlig.

Sjätte spåret är även det ett lugnare spår, den nästan Twin Peaks-aktiga Love Like A Razorblade. Här är det istället hammondorgeln och sologitarrerna som sköter talan till endast ett fåtal textrader, som ”your smile is like the mid-day sun” och ”your eyes are like the freeway signs”. Mörk och mystisk som en natt ute i de mörka skogarna på landsbygden. Break the Spell är lite mer av ett klassiskt rockspår – lite AOR… påminner mig om Styx i de låtar Tommy Shaw brukade sjunga på 70- och 80-talet. Lite råare, lite fräckare, helt enkelt. Not For Sure är ytterligare en av dessa ballader, liksom den efterföljande Feel Like Going Home – båda sjungna av Robin Beck. Den första av de två är lite mer rockig ballad och den senare en lite bluesigare där Becks röst verkligen utnyttjas så väl som den kan. En sådan låt man spelar för sin älskade (förmodligen).

Avslutningen kommer i from av Unfinished Life och huvudspåret, titulerat efter huvudpersonen och skivan. Unfinished Life består av flera ljudupptagningar från nyhetsrapporteringar och liknande relaterat till John F. Kennedy, presidenten som blev skjuten 1963 (drygt ett år efter att Marilyn avlidit). Att Kennedy och Monroe hade en affär ihop är ett långtgånget rykte (närmast ett faktum) men vad Kennedys mord, som skedde efter Monroes död, har med hennes liv har jag som tematiskt innehåll svårt att se. Spåret är i alla fall en ganska skitig rocklåt som bryts upp med dessa nyhetsinslag om vartannat. Det avslutande spåret fortsätter lite där det första lämnade oss, men nu med sång av Robin Beck ovanpå musiken istället för saxofonen som var där i första spåret. Det låter väldigt mycket bättre med sång!

Som helhet skulle jag väl säga att ’Marilyn’ är ett intressant verk. En aning spretigt och rörigt, om jag ska vara ärlig, men överlag spännande och rolig att lyssna på. Det är ambitiöst och informativt som en Hallowedrecension, det finns duktiga folk bakom produkten och det finns i allmänhet inte mycket att klaga på, men det är inte heller genomgående 100% roligt att lyssna på ’Marilyn’. Det är en intressant timme om en intressant person, men som ett musikverk är det bra men inte fantastiskt. AOR för den kulturellt intresserade.

HHHHHHH

Saracen Marilyn

Saracen
Marilyn