Band:
Ben Batres – Vocals and Rhythm Guitar
Aaron Adie – Lead Guitar
Brendan Farrugia – Bass Guitar
Tomislav Perkovic – Drums
Diskography:
Debut
Info:
Co-produced & mixed by Ermin Hamidovic at Systematic Productions in Melbourne, Australia
Mastered by Plec at Panic-Room Studios, Sweden
Artwork by Ed Repka
Released 2011-11-18
Reviewed 2011-11-29
Links:
metalelmstreet.com
myspace
youtube
massacre
Musikaliskt är det ganska traditionell metall med en ganska ruffig ljudbild, väldigt gitarrorienterat med ständiga riff och en och annan klassisk melodislinga för att addera lite melodiös känsla till helheten. Om ni vill ha en namndroppning här kan ni få Megadeth, de låter faktiskt väldigt lika de amerikanska thrasharna, sångaren påminner en hel del om Mustaine i hans sätt att sjunga och riffen är också i samma stil, dock inte till den grad att man kan blanda ihop dem eller att det känns plagierat. Det känns lite grann som att detta album kunde ha släppts någon gång under den tidigare halvan av åttiotalet, hela albumet andas av den ljudbilden även om det finns vissa punkter som gör att man lätt inser att det är ett modernt album. Dock har de hållit sig inom en sådan tidsram att det skulle passa på en vinylskiva med under 40 minuters speltid och åtta spår.
Om man tittar på hur mycket metal som dyker upp överallt kring detta band så kan man ju börja fundera på om de inte bör kallas extremt mycket metal, dock brukar sådant ofta bara vara ett tecken på ett ganska töntigt band, läs Hammerfall eller Manowar. Dock tycker jag inte man kan säga det om Elm Street som ändå känns mer inne på musiken än en metallisk attityd även om deras pressfoton tillhör de fulaste jag sett i mitt liv, och de poserar i tröjor med traditionella metalbandnamn på, inte alltför coolt säger en som just nu är iklädd en Arch Enemytröja med Top Gear munkjacka ovanför, inte heller speciellt coolt. Så varken jag eller detta band kan bekänna oss till de häftigas skara, dock finns det en skillnad eftersom jag aldrig sökt vara häftig vilket är något detta band verkar anstränga sig ganska hårt för att vara. Dock tycker jag av omslaget att döma att man kan anta att de ändå har en viss självdistans men det kan man aldrig veta. Att de gör allt för att resa bakåt i tiden med sin musik är i alla fall sant.
Något de i alla fall lyckas med ibland är snygga melodier som i Heavy Metal Power, det är en bra låt men en töntig lyrik. Annars tycker jag mest att albumet känns rätt okej men egentligen inte så mycket mer än så, låtar som fungerar medan jag lyssnar men inget som direkt hänger med mig när jag inte längre lyssnar på taggtrådsmetallalbumet. De har några fördelar i att det är kort och att det faktiskt är ganska skön musik bandet bjuder på, dock finns det några nackdelar i den lite väl traditionella metallen bandet spelar, det känns inte som att det erbjuder oss någonting nytt och spännande utan bara mer av sådant vi redan hört. Sa jag förresten att King of Kings är det roligaste spåret på albumet? nu gjorde i alla fall det.
Så ett album som är roligare att lyssna på än att hamna i samma situation som kostymnissarna på omslaget, men det känns mest riktat till dig som känner att den traditionella metalmarknaden inte ännu är mättat. För oss som tyckte att den var mättad redan innan nittiotalet bör fundera ett tag och lyssna ett par gånger innan vi gör affär. Och om ni gör affär, tänk på att inte somna.
HHHHHHH
Föregående recensioner:
R.E.M. Part Lies Part Heart Part Truth...
Royal Hunt - Show Me How to Live
Theocracy - As the World Bleeds
Föregående artiklar:
Majesty
Steve Hackett
Evergaze Eternity