Recension Theocracy - As The World Bleeds 2011

Hade någon frågat mig innan året började vilken genre som skulle dominera 2011 hade jag sagt antingen AOR eller power metal därför att båda dessa genrer visade redan förra året på en stark framfart i popularitet och flera stora band hade planerat skivsläpp under 2011. AOR tycker jag har levt upp till sina förväntningar ganska bra men power metal-genren har inte alls uppfyllt mina förväntningar. En snabb titt på vilka skivor som fått Halloweds toppbetyg i år visar att endast 3 skivor lyckats övertyga Halloweds recensenter i år och nått sexor (Enbound, Iced Earth och Mystic Prophecy). Ett antal femmor har det naturligtvis blivit, däribland Edguy, Coldspell och Hammerfall men den mesta kraftmetallen har inte alls varit så kvalitativ som vi hoppats att den skulle vara och så här mot årets slut försöker så Theocracy att rädda genrens ära… med blandade känslor som resultat.

Jag vet inte hur många som håller med men jag ser åtminstone själv mig som lite an en kännare på denna genre då det var den genre jag tidigt valde att specialisera min kunskap på när jag blev hårdrockskribent och efter att ha följt genren i närmare 15 år kan jag uppriktigt säga, och med en auktoritet jag tycker gör att bandet bör kunna känna sig stolta över det, att Theocracy har gjort några av de bästa power metal-låtarna jag hört på 'As The World Bleeds'. Överlag är det dock en annan visa. Därför att även om de har två-tre riktiga superlåtar på den här skivan saknas bredden och likaså materialet för en fullängdare.

'As The World Bleeds' börjar pampigt och pompöst med ett intro som skulle kunna ha varit hämtad från en Robin Hood-film. Detta blir inte bara inledningen på skivan utan även ingången i första låten, något grundligt kallad I AM. Detta är en låt som känns som en dikt lyriskt och i övrigt känns ganska mycket som ett mellanspår som dock tänder till lite i refrängerna. Det är också en låt som likt Led Zeppelins Kashmir och Stairway To Heaven hela tiden bara ökar i allt och blir större och större och snabbare och snabbare ju längre in i låten du kommer. Ett någorlunda intelligent förstaspårsval som jag absolut köper. Mer bra än dålig, även om verserna är ganska tråkiga, något som dock kompenseras för med de körrika, storslagna refrängerna och keyboardsolot i mitten på den elva minuter långa låten. Andra och tredje spåret ger jag däremot inte så mycket för. The Master Storyteller känns som en helt vanlig power metal-låt - ganska snabb med en trallvänlig refräng - och Nailed känns som en typisk långsammare och tyngre power metal-låt som dock ökar i tempo ju längre in vi kommer. Båda ganska identitetslösa och händelsefattiga. Det är väldigt lätt att veta var de är på väg redan från första tonen. Refrängerna är ganska bra på båda dock, men inte nog för att väga upp låtarnas identitetsproblem.

När vi kommer till fjärde låten börjar dock skivans riktiga klimax för Hide In The Fairytale är en av dessa låtar jag tycker räcker väldigt långt om vi börjar sortera topplåtar i genren. Verserna är sköna och refrängerna är fantastiska! Och det är mest hur de flikar in körerna som gör det. Dessutom måste jag säga att jag helt klart är ett fan av att som i denna låt sänka tempot i refrängen snarare än tvärtom. Det är klart att i en snabb låt som denna blir det väl naturligt, men ändå. +++! Femte låten gör Hide In The Fairytale sällskap som kandidater till genrens bästa låtar, för den långsammare men ack så storslagna The Gift Of Music är en orgie i härligt gitarrspel och melodier som påkallar varenda del i din njutmuskel inne i örat. Hela låten känns som en stor helhet där refrängerna flyter ihop med verserna sömlöst - något jag får höra allt för sällan då det allt för ofta (inte bara med Theocracy) är som två låtar i vers och refräng. Två riktigt fantastiska låtar för detta band att vara stolta över!

Desto mindre smickrande ord har jag att säga om kommande spåren. 30 Pieces Of Silver (en låt om Jesus och Judas), Drown (en låt som verkligen inte kommer någonstans alls) och Altar To The Unknown God (som dock har en hygglig refräng). Light Of The World är dock en av skivans bästa låtar, en bra bit från Hide In The Fairytale och The Gift Of Music, men fortfarande väldigt bra! På slutet kommer något som börjar som en pianoballad men sedan övergår i ett av skivans snabbaste spår. Dock ganska långt ifrån ett av de bästa, även om de även här har lyckats få till en ganska bra refräng.

Som helhet tycker jag den här skivan blandar och ger lite grand. De två redan flertalet gånger nämnda Hide In The Fairytale och The Gift Of Music står dock i en klass för sig själva och mitt tips till er som läser detta är att ni, oavsett om ni gillar power metal eller ej, bör gå ut på ett ställe där man köper låtar för sig och införskaffa dessa två låtar (jag nämner ingen sida eftersom ingen har betalat mig att tipsa er om just dem denna vecka - ni får använda er egen fantasi helt enkelt). Ni kan om ni gillar dessa låtar väldigt mycket också titta närmare på långköraren I AM och Light Of The World. Och gillar ni även dessa kan ni eventuellt skaffa er 30 Pieces of Silver samt titelspåret. Därefter är det verkligen slut på bra låtar. I min mening är det ungefär 50% bra och 50% som låter som vilket annat power metal-band som helt på den här planeten. 10 låtar och en timme är skivan med Athens (Georgia, USA) altargossar som här på sitt tredje album fortsatt sin utveckling till att nå nya höjder. När det är som bäst är det verkligen bra på riktigt, men större delen av skivan är ändå i min mening allt för standardiserad power metal utan karaktär.

Två av årets bästa låtar finns dock på 'As The World Bleed' och det tycker jag är i sig en bedrift att lyckas med! Lägg gärna en tjugolapp på att hämta hem dessa och jag lovar dig att du kommer inte ångra dig utan få två låtar som förmodligen kommer vara med dig resten av ditt liv - hur långt det än envisas med att bli!

HHHHHHH

Theocracy As The World Bleeds

Theocracy
As The World Bleeds