Band:
Nathan James Biggs – vocals
Richard Sjunnesson – vocals
Roger Sjunnesson – lead guitars, keyboards
Robin Sjunnesson – rhythm guitars
Karin Axelsson – bass guitars
John Bengtsson – drums, percussion
Discography:
Eden Fire (2005)
Only Inhuman (2007)
Love and Other Disasters (2008)
Rebellion (EP 2009)
Guests:
Jonas Kjellgren - guitars/keyboards
Info
Toby Wright (Producer, mix and Engineer)
Peter Tägtgren (Producer and Engineer)
Roberto Laghi (Mix)
Dragan Tanaskovic (master)
Tobias Lindelll and Freddie Norén (Engineer)
Gustavo Sazes (art)
Linda Åkerberg (photo)
Released 2010-08-27
Reviewed 2010-11-20
Sonic Syndicate har blivit lite av vårt husband här på Hallowed. Förmodligen det enda band vi recenserat varenda skiva med och dessutom intervjuat två gånger. Men det har inte bara varit rosor från oss. En trea, en fyra och en femma har de fått i betyg och en del beröm men också en del kritik. Vi har t.ex. sagt saker som att låtarna är för lika varandra, att det varit lite halvdant låtskrivande och nonschalant utfört samt att de är profillösa och det är klart att de nu måste börja känna sig frustrerade över att vi aldrig blir nöjda. Så nu har de spelat in sin första fullängdare med nya sångaren och nu då! Nu borde vi väl bli nöjda?
Nja... Måste jag? Nej.
Men visst. Det här är en bra skiva, det ska jag kreditera bandet på direkten. Första halvan är bäst, sedan tappar den mitt intresse gradvis och så himla stor skillnad på nya Nathan mot gamla Roland kan jag faktiskt inte se mer än att han är britt och Rolle var svensk. Röstmässigt är dem lika, utseendemässigt också, faktiskt, rätt lika och registermässigt når de ungefär samma toner. Musiken däremot är lite tuffare nu, lite mer rakt på sak och inte lika mycket halvdant slasande dra-fötterna-efter-marken-spelande över det hela. Nu kommer bandet till poängen snabbare och på gott och ont känns det som de skriver hit-låtar skivan igenom. De har redan tre singlar med på skivan (fyra om vi räknar med Burn This City), fler skulle potentiellt sett kunna komma med tanke på hur låtarna låter men det trista är att de då också blir så identitetslösa. Att lyssna på den här skivan, se musikvideorna och titta på bandbilderna är som att följa med i Melodifestivalen - en jävla massa yta och låtar som sätter sig snabbt men ingenting man är beredd att sälja husdjuret för direkt.
När de till och med gör sista refrängen i aningen högre tempo kan jag inte låta bli att skratta till. Låtarna är uppbyggda efter den klassiska mallen helt utan undantag, den största variationen de gör är ungefär att ha en eller två verser före första refrängen. Hur de klär sig, för sig och ser ut i videorna sedan är inget annorlunda mot Charlotte Pirelli, Carola eller vad fan alla dem där "schlagerdivorna" kallas. Dem är stylade, regisserade och poserar runt alla stereotyper hårdrocken någonsin förknippats med. Det är inte så att jag direkt har något emot det, om det bara hade känts äkta och från hjärtat, men det känns som att detta band fick väldigt mycket uppmärksamhet när de vann Nuclear Blasts stora talangtävling för några år sedan och sedan dess verkar det som de känner någon form av krav att vara på ett visst sätt och bara överdriver hela det konceptet på något sätt. Antingen dem eller bolaget, men jag tycker det känns som de massproducerar singlar, låtar, album, videos och liveshower utan att lägga in sig själva i det hela. Musiken är bra, men på samma sätt som Die Hard 2, Dödligt Vapen 2 och Rocky 2 är det - absolut inget fel på det, men det är bara en uppföljarskiva, den har ingen originalitet och när den är slut så var det det, inte som att man sätter sig på bloggar och forum och hyllar den direkt.
Den typen av musik som Sonic Syndicate spelar, huruvida den är djup och innehållsrik eller ej, är i alla fall melodiös death metal med manlig klarsång och vrålsång varierat. Tempot är ganska högt, tekniskt sett är det rätt okomplicerat och för att vara death metal är det också ganska soft producerat - inte alls långt ifrån P3 och Rix FM egentligen. Keyboards och elektronik har fått ganska stort utrymme på denna skiva, vilket gjort själva produktionen större och ljudbilden mer komplett. Skivan känns genomarbetad och relativt dyr och det märks att Nuclear Blast gärna lägger mycket pengar på sina talangjaktsvinnare. Låtmaterialet känns som det lever upp till produktionen ganska bra men precis som den mesta andra radiopopen tycker jag inte att det finns tillräckligt mycket som kryper innanför skinnet och verkligen parkerar sig i hjärtat på en. Det är liksom bra så länge det varar men när skivan är slut är den slut och även om jag kanske kört vissa låtar på repeat innan jag kommit dit är jag inte beredd att sitta genom eftertexterna eller applådera när salongen tänds upp igen. Skivan är bra underhållning för stunden men i min mening inget jag skulle rädda om världens skivor skulle förstöras och man bara fick bevara en handfull för framtiden.
Så, vad 'We Rule the Night' är för något är alltså en typisk 0-0 match. Det säger inte att det inte fanns chanser, det säger inte att det var tråkigt. Men det var en vinnare vi kom för att se, det var mål man ville ha och alla de farliga chanserna Sonic Syndicate nu fick blev avblåsta för offside. Jag är inte besviken eller tycker att det var bortkastade pengar för biljetten, men det finns andra matcher jag hellre tänker tillbaka på och pratar om från denna säsong. T.ex. de f.d. turnépartnerna Dark Tranquillitys 7-0 seger i början av säsongen för det är när man får uppleva sådant man blir påmind om varför man följer detta med sådant slaviskt intresse. En 0-0 match som denna är nästan dead and gone lika fort som slutsignalen ljuder.
HHHHHHH