Sonic Syndicate - Love and Other Disasters 2008

Samma låt igen och igen och igen och igen och igen… Det var förra skivan det. Mitt direkt citerade omdöme på skivan lät ”vad jag vill se till nästa skiva är mer unikt material och att de överför sin energi från scenen till skiva – då kanske de också förtjänar den stora publik de med största sannolikhet vinner med denna platta”. Och det gjorde dem! I alla fall hyfsat.

Jag fick i alla fall både rätt i att Sonic Syndicate vann en jäkligt stor publik med ’Only Inhuman’ och mitt önskemål efter mer unikt material till nästa skiva, ja – det infriades också. Som extra bonus kastade bandet dessutom in att till och från få till samma överenergi som präglar deras livespelningar. Det hörs i låtarna Hellgate: Worcester, Jack of Diamonds och Damage Control men tyvärr inte överallt.

När jag talade med gitarristen Robin berättade han att bandet tagit åt sig av vad kritikerna sagt om förra skivan – att den tenderade att bli enformig i längden – och bandet var därför noga med att göra en skiva som spann runt alla krökar och hörn för att inte upprepa samma misstag. Resultatet är att tempot är mer varierat, melodierna skiljer sig, låtarna har mer av en egen karaktär och att skivan lämnar ett bättre helhetsintryck. Det finns flera power ballader på skivan, ett par mid-tempo låtar och någon låt i stil med de där snabba Sonic Syndicatestämplade låtarna vi lärt oss höra från bandet. Lärt och lärt förresten, betänk att Sonic Syndicate för två år var fullständigt okända för i princip alla till att först bli kända för den inre kretsen med vinsten i Nuclear Blast tävlingen 2006 och sedan fullkomligt explodera i popularitet under 2007 och 2008. Vi har lärt känna bandet på en skiva, men den känns på något sätt nästan tillräcklig för att säga vad som är Sonic Syndicate eftersom den lät som den gjorde. De snabbare låtarna blev på något sätt cementerade som bandet signum där.

Vad är det nu som jag klagar på då, undrar ni som sett mina små pikar här och där? Ja, till att börja med vill jag klargöra att detta är en riktigt bra skiva! Den har gott om fullskön musik, härliga melodier, starka refränger, bra variation och mycket ingredienser av de flesta inslagen som finns att hämta från metalgenren. Däremot känns mycket hämtat på rutin. Ibland verkar inte bandet vara 100% på topp i låtarna och ett par låtar känns t.o.m. som om de komponerats ihop som hastigast genom att klippa och klistra lite med annat material. Om det är i låtskrivningen eller studion som passionen saknats i dessa låtar låter jag vara osagt, men det finns en två-tre låtar som verkligen känns som mellanspår, trots att de egentligen har all potential att vara minst lika bra som de starkast brinnande låtarna. Jag tycker i alla fall det, och det känns lite märkligt när en ballad upplevs som mer energifull än en snabb låt.

Vad jag fortfarande saknar från Sonic Syndicate är en låt som känns helt och fullt perfekt. Det fanns ingen sådan på förra skivan och det finns inte heller någon på denna. Missförstå mig rätt nu – jag tycker denna skiva är full av supergrymma låtar, och förra hade också många bra, men en låt som sticker ut – var är den? Den där låten man aldrig kommer förbi för att man hela tiden hoppar tillbaka och lyssnar om den? Det är ju förstås en högst personlig åsikt, men det känns som Sonic Syndicate i 90% av sina låtar har den potentialen med sina starka refränger och härliga melodier, de hittar bara inte hela vägen fram. De håller en jämn riktigt hög nivå utan toppar men däremot några dalar. De hade gärna fått göra tvärtom – hålla aningen lägre nivå överlag men drämma till med några riktiga toppar.

’Love and Other Disasters’ är en jämnstark, bra skiva som inte lär göra någon besviken. Den har ett brett register hela vägen igenom och det enda jag efterfrågar är den där fullträffen som kan bära upp skivan. I övrigt är Sonic Syndicate mer eller mindre färdigutvecklade som band redan och ’Love and Other Disasters’ är ett bra bevis på det!

HHHHHHH

Skriven 2008-10-03