aob
1. Stargazers
2. Angel of Babylon
3. Your Love is Evil
4. Death is Just a Feeling
5. Rat Race
6. Down in the Dark
7. Blowing Out the Flame
8. Symphony of Life
9. Alone I Remember
10. Promised Land (part II)
11. Journey to Arcadia
Band:
Tobias Sammet - lead vocals, bass guitar
Sascha Paeth - guitars, producer
Eric Singer - drums
Miro - keyboards, orchestration
Diskografi:
The Metal Opera - 2000
The Metal Opera Part II - 2002
Lost in Space Part I (EP) - 2007
Lost in Space Part II (EP) - 2007
The Scarecrow - 2008
The Wicked Symphony - 2010
Angel of Babylon - 2010
Guests:
Musicians
guitar:
Bruce Kulick
Oliver Hartmann
Henjo Richter
drums:
Felix Bohnke
Alex Holzwarth
keyboards:
Jens Johansson
organ:
Simon Oberender
Singers
Jørn Lande
Michael Kiske
Russell Allen
Bob Catley
Cloudy Yang
Jon Oliva
Klaus Meine
Tim "Ripper" Owens
André Matos
Ralf Zdiarstek
Info
Sascha Paeth & Tobias Sammet - prod.
Släppt 2010-04-03
Recenserad 2010-05-24
Länkar:
tobiassammet.com
myspace
nuclearblast
Till att börja med har vi det som förmodligen känns viktigast med ett projekt som Avantasia – sången. Jag hyllade ‘The Scarecrow’ för att Tobias Sammet backat lite i sitt sjungande och lät de andra komma fram mer. Men jag tycker det känns som att han nu halkat tillbaka lite till hur det var på de första skivorna igen. Visst, det är bättre än då, men det är fortfarande lite för mycket Sammet i relation till hur mycket utrymme alla de andra duktiga sångarna får – fördelat på kanske 60% Sammet denna gång. Men sedan finns det ju låtar som Sammet nästan helt lämnat över mikrofonen till de andra också, t.ex. Death is Just a Feeling och Symphony of Life på ’Angel of Babylon’. Och jag tycker att det är dessa låtar som känns bäst på skivorna också. Det har nog inget med Sammets frånvaro att göra egentligen, men det känns ändå lite lustigt att det är så.
Musikaliskt ligger detta i samma kategori som ’The Scarecrow’. Det är lite bättre producerat än de första två skivorna och mer rock n rolliga gitarrer, lite mer innehållsrikt med storslagna körer, arrangemang och elektronik men också rena rocklåtar, som den Sammetsjungna Rat Race. Sedan har vi låtar som är så lugna som ballader kan bli, t.ex. Blowing Out the Flame där lätena begränsats till vackra körer, en enkel gitarr, piano och rytmtrummor. Det går att säga lite vad man vill om skivorna, att de är kompletta och fulländade och har allt – men jag tycker inte det. De är rika, de har det mesta man kan förvänta sig av skivor som dessa och de har allt från riktigt fina, lugna låtar till hårda och snabba, men detta är bara ingredienser som tar dig halvvägs till att göra en skiva (eller två i detta fall) komplett.
Jag tycker inte att dessa skivor har några direkta fel någonstans, men jag tycker lika mycket att det är för lite som verkligen träffat rätt också. Plockar man ut körsbären från plommonhinken hittar vi en 5-6 låtar som verkligen är riktigt bra och det är det som skiljer dessa skivor mot de tidigare, tycker jag. Där fanns det 5-6 låtar per skiva, här är det lika många på båda nya tillsammans. Sedan finns det ett brett mellanregister utan direkta stolpskott och allt gjort i snygg förpackning med väl framförda sånginsatser, instrumentalhanteringar, produktion och skivomslag. Men det är låtmaterialet som inte engagerar tillräckligt, för allt annat finns.
Jag vet inte om det är mina förväntningar som gör det eller ej men jag tycker det känns som att allt eftersom Sammet får ihop bättre och bättre produktioner så har kvalién också stadigt sjunkit. Det borde inte vara så för allting låter mycket bättre idag kontra de första skivorna med såväl Edguy som Avantasia, men det har också blivit betydligt mycket tråkigare att lyssna på. Det är inte samma galna ryck i det hela. Samma vilda energi och engagemang, samma tokiga men charmerande brister och den där rågalna andan efter att Sammet varit så överambitiös men inte kunnat göra allt han ville. Nu kan Sammet göra precis det han vill, det blir inga kompromisser, han kan t.o.m. ta in precis de sångare han vill och slipper tumma där också. Det borde vara så mycket bättre och det låter också så otroligt mycket bättre, men musiken känns ändå inte lika intressant. Jag drar hellre på ’The Metal Opera part 1’ en gång och dras med bort på en fantastisk resa en gång än lyssnar på någon av dessa skivor tio gånger, för det är ungefär så livslängden skiljer sig. Men ett fantastiskt ögonblick väger tyngre än ett helt liv som varit bra men inte exceptionellt. Vad minns vi från våra liv egentligen – det där MVG:et vi fick i ett ämne eller att vi fick godkänt i allt? Den där resan till paradiset eller våran fullt godkända vardag? När vi vann den där idrottstävlingen eller alla gånger vi slutade topp tio?
Avantasias två nya skivor håller sig långt över godkäntkanten, men om jag vill bli hänförd av detta projekt så drar jag inte på någon av dessa skivor. Det är bra musik, bra skivor, bra låtar, bra på det mesta. Ett projekt som fortfarande aldrig varit dåligt, men mitt intresse har ändå svalnat rätt ordentligt. ’The Wicked Symphony’ och ’Angel of Babylon’ är två skivor som kommer ge väldigt mycket glädje, men troligtvis inga lyckorus. Ett klart godkänt.
HHHHHHH
