Galderia
Endless Horizon

Tredje albumet för franska bandet Galderia, snyggt album åtminstone sett till omslaget. Ingen lär väl sedan bli förvånad över att det är ett album i power metal-genren med tanke på att det illustreras ganska tydligt av omslaget. Bandet har släppt album vart femte år så här långt, debuten kom 2012 och denna i slutet av 2022, den föregående 2017, de debuterade med en EP 2010. Detta nya album är mixat och mastrat av den mycket kompetente Simone Mularoni i hans Domination Studio, så redan innan jag lyssnat kan jag ana att jag inte lär ha mycket att anmärka på när det gäller ljudbilden. Sedan är förstås det långt ifrån allt och power metal är en välfylld genre nuförtiden och det är inte lätt att sticka ut bland massor av talangfulla och talanglösa band – Galderia tillhör definitivt de förstnämnda om ni undrar.

Melodiös och klämkäck power metal med klassiska hockeykörer och fartiga låtar, riktigt snygg produktion och extrem lättillgänglighet. Borde vara lätt att tycka om. Så mycket mer behöver man kanske egentligen inte använda för att beskriva deras stil, men de tio låtarna bjuder väl inte direkt på någon större variation och smälter lätt ihop till större enheter. Ljudbilden i sig är dynamisk men jag tycker att det saknas dynamik mellan låtarna och så vidare, det blir rätt så enformigt att lyssna sig igenom de 44 minuterna. Det är ingen större överdrift att påstå att Galderia inte bjuder på några större överraskningar, titta på framsidan och du vet hur det kommer att låta.

En vinyl av denna hade varit snygg bland de jag har, men jag kommer inte köpa någon sådan. Dels har jag inte plats för så värst många fler vinyler så de jag skaffar ska vara riktigt jävla bra och det är inte Endless Horizon, den är förvisso äckligt medryckande och omöjlig att tycka illa om men knappast lysande. För att vara lysande behövs mer fräcka fräscha idéer och ett mod att strunta i konventioner för att överraska, inget sådant kan jag finna på Endless Horizon – och vad var poängen med att sätta ett riktigt träigt spår som titelspår? Det är inte ofta man får album där titelspåret är sämst. Bäst är kanske Elation eller inledande Answer the Call men det finns egentligen inte något spår som verkligen sticker ut i positiv bemärkelse.

För power metal-fans av power metal-fans, så kanske man kan sammanfatta detta album. Det trycker på rätt knappar, det är melodiöst, klämkäckt, medryckande, och sådär typisk tematik, ingen power metal fan borde ogilla detta. Jag såg dessutom några riktigt positiva recensioner på nätet, men å andra sidan ger ju vissa allt de recenserar höga betyg – men det förtar inte det faktum att man bör ta sig en titt på detta om man gillar power metal, det sticker inte direkt ut men är underhållande att lyssna på.

HHHHHHH