XCIII
Void

Void, det låter ju djupt. Det är titeln på det nya albumet från XCIII, Neptunium kanske de anspelar på när det gäller namnet. Eller kanske är det bara något annat, det är kul med sådär lagom kryptiska namn. Omslaget är för övrigt ganska förträffligt också när det gäller Void. Det finns onekligen både ett och två skäl att intressera sig för vad XCIII har att erbjuda, men det viktigaste skälet är förstås hur det låter och hur bra är det skälet?

Det är atmosfäriskt och avantgardistiskt, konstnärligt. Redan den talade introduktionen får mig att inse att det här kommer nog att vara ganska intressant, och så blir det. Det sticker ut sådär lagom, kanske inte överdrivet mycket men tillräckligt för att det ska vara intressant. Det är ju också lite av ett undantag för normalt brukar band bestående av en person inte lyckas speciellt väl, det brukar behövs någon form av kreativt utbyte för att skapa musik som fungerar – med vissa undantag förstås. Nu har Guillaume som är XCIII en del gästmusiker som kryddar anrättningen, där kanske de kvinnliga rösterna är det mest tydliga exemplet.

Void är ett är äventyr som hänför och fängslar, jag tycker att det är riktigt spännande. Det är dock troligen inte ett album för alla då det kräver en del av den som lyssnar också, det är inte ett album med distinkta hits och lättillgängliga låtar. Men stämningen, djupet, alla nyanser av grått som utgör albumet skapar något som jag gärna lyssnar på. Jag tycker att XCIII träffar väldigt rätt med detta album och jag kan rekommendera det till alla som vill ha något mer än den mer standardiserade musik som oftast släpps.

XLIII minuter av musikalisk konst, definitivt värd att titta närmare på. Jag tycker att det är riktigt bra och jag lär fortsätta lyssna på detta album trots att arbetet med det är klart nu. Det är väl värt att kika närmare på Void.

HHHHHHH