Samael
Passage

Samael är ett klassiskt band med hyfsat inflytande och som har en ganska diger katalog vid det här laget. När de firat trettio år sedan debuten har de givit ut ett par av sina klassiska album, bland annat detta. Det som pryds av en fullmåne, kanske fotad med ett teleobjektiv eller ett teleskop. Snyggt omslag ändå, det manar kanske lite till tanke. Passage heter albumet och det släpptes redan 1996, så det har faktiskt ett kvartssekel i bagaget redan. Jag hörde det inte då men jag har lyssnat på det nu och kan konstatera att det känns ganska fräscht, men kanske framförallt tidlöst.

Det är genremässigt kanske inte helt enkelt att placera Samael, black metal-inslag finns klart och tydligt, man kan dra paralleller till andra sådana band som exempelvis Dimmu Borgir. Det är också industrial metal, och lite progressivt. Sången är rå och aggressiv, tongångarna också råa men med drömska keyboards och mer äventyrliga svängar än många liknande band väljer att ta. Det är bra producerat och känns ganska tidlöst, det känns inte daterat trots åldern, mycket metal av det mer extrema slaget från samma era känns väldigt daterad men inte Passage.

På sin tid förstås mer nyskapande än det känns idag, men det är fortfarande ett fräscht och intressant album med tilltalande ljudbild och bra låtar. Att ett album står så väl emot tidens tand är inte speciellt vanligt, men det händer och jag vill kanske inte ropa ut Passage som bland det bästa som hänt musikvärlden men det är nog bland det bästa som kom där 1996. Det var Samaels fjärde album och det känns fortfarande spännande, inte bara för den som gillar Samael men faktiskt för de flesta musikfans. Det är inte så ofta band av det mer extrema slaget gör något så här intressant och spännande.

Jag tycker definitivt att man kan införskaffa detta album, det är dock knappast nödvändigt om du redan har hunnit köpa en tidigare utgåva, det erbjuds ingenting nytt. Jag är alltid kluven till återutgåvor men detta är ett album som förtjänar lite uppmärksamhet, och man kan inte klaga alltför mycket om man ger ut en nyare utgåva efter 25 år, det är trots allt ett tillfälle att fire, att albumet nu hunnit bli 25 år gammalt. Det får mig också att tänka lite, hur kan det komma sig att 25 år gamla album känns fräschare än det mesta nya som släpps idag? Ett snyggt album som åldras med stor värdighet, varmt rekommenderat!

HHHHHHH