Band:
Shagrath – lead vocals, keyboards & effects
Silenoz – rhythm guitar
Galder – lead guitar
Session members:
Snowy Shaw - bass guitar, clean vocals
Daray - drums
Diskografi:
For all tid (1994)
Stormblåst (1996)
Enthrone Darkness Triumphant (1997)
Godless Savage Garden (1998)
Spiritual Black Dimensions (1999)
Puritanical Euphoric Misanthropia (2001)
Death Cult Armageddon (2003)
Stormblåst MMV (2005)
In Sorte Diaboli (2007)
Guests:
Agnete Kjølsrud (ex-Animal Alpha, Djerv) - female vocals (on tracks 3 & 10)
Garm - clean vocals (on track 10)
Gerlioz - keys
Andy Sneap - leads (on tracks 3 & 9)
Ricky Black - slide guitar (on track 10)
Orchestration and choir arranged by Gaute Storås and conducted by Rune Halvorsen
Recorded with the Norwegian Radio Orchestra
Schola Cantorum - choir
Info
Mixed by Andy Sneap and Dimmu Borgir
Mastered by Andy Sneap, Russ Russell and Dimmu Borgir
Engineered by Daniel Bergstrand, Russ Russell and Shagrath
Joachim Luetke - cover art
Släppt 2010-09-27
Recenserad 2010-10-19
Länkar:
dimmu-borgir.com
myspace
nuclearblast
Dimmu Borgir anklagas ofta för att ha svikit sin svartmetalliska bakgrund med sin pampigare musik och så vidare, detta har varit något jag stått emot hela tiden då allt jag hört från bandet inte indikerat den saken, kanske har jag bara hört ”rätt” spår. När jag på youtube läser kommentarerna kring bandets senaste video till spåret Gateways stöter jag på många av dessa hatare som gärna skulle se all svartmetall fast i repetetiva mönster som kommer igen låt ut och låt in genom hela skivorna och sedan med gormande idiotlyrik om satan och gatan. Endstille, Portal, Immolation och så vidare, kolla efter enpoängare från mig på denna sida om du vill ha sådan meningslös musik. Dimmu Borgir verkar ha vandrat vidare eftersom denna skiva faktiskt musikaliskt är väldigt mångfasetterad och inte alls som svartmetallen vissa verkar efterfråga.
Det är musikaliskt pompöst med en känsla av en mörk mystik som går igenom hela skivan, sången är varierad även om den till största delen ligger i det mörkare registret med det finns också både kvinnlig sång och ren sång som på denna skiva sjungs mest av Snowy Shaw. Det finns tio spår och skivan förmedlar en episk känsla och känns inte så där supertung och våldsam, den känns mäktig och kraftfull.
Jag är glad att Dimmu Borgir sviker den primitiva svartmetallen och väljer att sikta in sig på att vara pampiga och med spår av klassisk musik. Där finns körer och sympfoniska undertoner i de flesta av spåren och den där känslan av mystik och mörker lurar som ett vakande öga över alla spår. Skivan klockar in på drygt 45 minuter vilket känns precis lagom och att skivan avslutas med det absolut bästa spåret gör ju inte saken sämre, det är alltid bra att sluta på topp och det är ett bra trick för att få lyssnaren att komma tillbaka vilket jag gärna gör även i fortsättningen.
Jag nämnde att avslutande Endings and Continuations är det bästa spåret, ett annat riktigt bra spår är videospåret Gateways som speciellt har en skön avslutning. Nämnas kanske också bör är att bandet på denna skiva har ett spår som heter Dimmu Borgir vilket faktiskt är ett väldigt skönt spår med bra atmosfär, inte i klass med de bästa på skivan men väldigt bra ändå.
Ni som tycker att musik ska vara entonig och dum bör nog hålla er på avstånd, speciellt om ni redan sedan tidigare tycker att bandet sviker sin genre. Ni andra kan gott ge den en chans, det är en komplex och spännande skiva, tack för att ni inte lyssnar på töntar Dimmu Borgir.
HHHHHHH