Oddland
Vermilion

Finska proggarna Oddland har vi på Hallowed skrivit om en gång tidigare, det var när de släppte debuten 2012. Enligt pressmaterialet överöstes det albumet av kritikerhyllningar, vissa påstod att det var det bästa progressiva metal-albumet från Finland – Hallowed instämde inte. Det har gått ett decennium sedan det albumet och det är inte samma person som skriver, och så vidare, därför är ju frågan om vi tar till mer positiva omdömen eller tvärtom. Jag surfade runt lite på recensioner av Oddland och såg en recensent som var iögonfallande som gav 9/10 för debuten och sedan 7/10 för denna, men läser jag texten för denna var det nästan en sågning. Det är det som ofta är problemet hos recensenter på internet, att betygen ofta är alldeles för höga. Under mina år på Hallowed.se är jag tveksam till att jag skulle ha gett en enda tiopoängare om vi hade en tiogradig skala.

Men tillbaka till Oddland, deras tredje album är ganska varierat och stilistiskt kan de bland sägas nästan dra åt samma håll som Leprous, men de spänner över ett ganska brett spektrum musikaliskt. Ofta ganska lågmält, men det kan också bli rejält och tungt. Sångaren är väl inget speciellt, lite som flera andra finska proggare – jag hade nog gärna sett en mer dynamisk röst frontandes detta album. Riff och sådär känns välbekant, det är inte som att de bryter någon direkt ny mark. Produktionsmässigt tycker jag inte heller att de sticker ut nämnvärt, påminner en del om andra finska proggare som exempelvis Burntfield eller Minutian. Vad som känns väldigt vettigt är att de håller låtarna korta, en del proggare gör det, andra har en tendens att sväva ut för mycket och för ofta. Där håller sig Oddland i schack på ett exemplariskt vis och för den som inte redan konsumerat kopiösa mängder progressiv metal kan det nog kännas spännande.

Jag tänker mest att jag hört det förr, som femte spåret som känns storslaget och mäktigt men jag tänker Leprous och även lite andra band. Problemet med Oddland är inte deras kompetens, eller låtförfattande i sig, det är adekvat och bra överlag. Problemet är att de inte kommer med något fräscht eller spännande, vilket per definition är vad progressiv metal handlar om – att varje gång skapa något som inte hört för, något framåtskridande och nytänkande. Oddland är ytterligare ett av dessa regressiva band där man kan namndroppa progressiva band som Tool, Pain of Salvation, de jag redan nämnt, Dream Theater, Vanden Plas, Fates Warning, med flera.

Låtarna är okej i sig, femte spåret känns mäktigt och stort, men ingenting på Vermilion slår mig som överdrivet minnesvärt. Den progressiva ådran uppfyller de väl inte egentligen, samtidigt har väl den stilen de företräder fått namnet progressiv trots att det Oddland gör inte förändrats på över tjugo år och är således lika progressivt som grunge eller thrash metal. Några fräscha idéer istället för uttjatat tugg hade varit positivt, samtidigt är det kanske inte så lätt att såga dem då albumet trots allt är helt okej att lyssna på. Som en sämre version av Leprous eller något åt det hållet.

HHHHHHH