Fellowship
The Saberlight Chronicles

Scarlet Records tycks ha varit på hugget när det gäller att släppa vass power metal i år. I mars skrev jag väldigt positivt om Trick or Treats Creepy Symphonies som jag trodde skulle stå helt utan konkurrens 2022, med tanke på att det var innan det flera år sedan jag hörde något ens i närheten av det. Och jag lyssnar fortfarande på de mästerliga italienarna väldigt ofta, det bryter av tristessen från alla dessa tomma och innehållslösa album jag skriver om. Nu får dock Trick or Treat konkurrens om tronen från ett albumdebuterande band som kallar sig Fellowship, ett väldigt power metalliskt namn. De är ett brittiskt band som finurligt nog skriver om mental ohälsa i form av ett positivt äventyr i en mytisk värld där det handlar om självvärde, självupptäckande i en strävan efter mod. Nämnde jag att min andra favorit också snyggt väver in mer seriösa ämnen i en mer fantasifull skrud? Så är det i alla fall.

Power metal är som bäst när den är löjligt klämkäck, inte tar sig själv på för stort allvar och tillåter sig att dra lite på smilbanden. Det tycker jag att Fellowship verkar göra, sångaren låter lite som PelleK ibland annat Damnation Angels eller Sharky i Sharky Sharky, väldigt medryckande stämma och perfekt för den stil de bjuder på. Det är uppåt värre och lite Disney-produktion, snyggt som tusan på den fronten. Det är varierat och finns en stor del djup och tack och lov är drakar och demoner frånvarande. Skrev jag att det var klämkäckt? Det är det, extremt. Och dessutom hyfsat fräscht, så även om de stilistiskt är lite annorlunda än Trick or Treat som jag återkommer till eftersom de är ett riktmärke så bygger de sin musik på samma sätt vilket är ovanligt och gör att de sticker ut, sättet de väver in seriösa ämnen i en vid första anblick lite löjlig skrud är också riktigt vasst.

Vid första anblick kanske Fellowship låter som nästa Rhapsody eller Twilight Guardian, Hammerfall, Helloween eller vad du nu önskar jämföra med. Men lyssnar man lite så börjar andra nyanser dyka fram och i en ofta bra men samtidigt ganska trött genre bjuder de på en transfusion av något fräscht – tack vare två album på Scarlet kan 2022 faktiskt vara ett av de absolut vassaste power metal-åren någonsin. Det går inte att låta bli att sjunga med i detta och jag tror att min musik när jag plågas på arbetet kan komma att bli Fellowship, Trick or Treat och Stand Atlantic, snacka om uppiggande och medryckande skit – inte många år jag skrivit om kan konkurrera med det.

Om jag ska välja en favorit är det väl inledande Until the Fires Die bara för att den inleder sådär löjligt som ett album i power metal-genren ska inledas, du bara vet att det här kommer att bli bra. Att de sedan kommer med en räcka fantastiska låtar efter det gör ju inte saken sämre, enda lilla negativa jag kan hitta är att speltiden är lite för lång, en timme är att ta i oavsett hur bra det är. Därför håller jag fortfarande italienarna i Trick or Treat högre eftersom det albumet är ungefär tio minuter kortare, för annars är de på de flesta sätt väldigt lika – åtminstone i sin approach och kvalité. Jag tycker definitivt att ni ska ta er en närmare titt på Fellowship som erbjuder ett av de två bästa power metal-albumen på åtminstone de senaste två-tre åren.

HHHHHHH