Damnation Angels
Bringer of Light

Brittiska fördömmelseänglar kommer med stora ord: ”Jämförbara med megaakter som Avantasia och Blind Guardian, levererandes storslagen elegant metal med tonvikt på metal som band likt Kamelot, Rhapsody of Fire och Nightwish inte längre verkar kapabla att producera” sägs det i pressreleasen för detta album. Inte illa kan tyckas men också lägger det en ganska stor press på albumet att leverera. Som vi alla vet kan symfonisk metal lika gärna bli parodisk som imponerande storslagen, det kan också komma i samråd med en patetisk image som till exempel vissa italienska band gör. Det kommer åtminstone i en rätt snygg förpackning så det finns alltid något positivt att säga om dem även om nu albumet skulle vara ganska trist.

Pompös symfmetall, symphonic power metal som genregalningarna skulle beskriva det som lite grann i samma musikaliska region som Kamelot och nästan som en klon av Lost Horizon (ett svenska kortlivat band med två album på nacken) som ett mer energiskt Kamelot kanske man kan säga. Även sången påminner om den på Lost Horizons två album och jag kan inte hjälpa att fundera på ifall de kopierat dessa svenskar rakt av. Jag har inte dessa två album själv så jag kan inte direkt jämföra men av vad jag minns (och bekräftat efter lite youtubebesök) är det lite åt det hållet. Det är dessutom inte det enda som känns déjà vu med detta band, No Leaf Clover känns som en intressant Metallica cover som skrevs för just deras symfoniska livealbum, inte den Metallicalåt jag valt att göra cover på. Sista spåret känns också extremt bekant som något jag hört förr, speciellt melodin kanske inte låten och det i sig men melodin är extremt bekant från långt tillbaka, det kan faktiskt vara från Lost Horizon men det kan lika bra vara något annat. Jag kommer säkert på det någon gång, en sak detta album inte är kan dock sägas vara unikt.

Det är välproducerat och putsat till tusen och låtarna är bra och medryckande lite samma känsla jag fick när jag hörde de där Lost Horizonalbumen för länge sedan och jag kan inte hjälpa att fundera på varför jag aldrig köpte de albumen, kanske kan man hitta dem billigt nuförtiden? Det är i alla fall väldigt bra detta album och det finns flera väldigt trevliga och starka spår såsom nämnda No Leaf Clover, avslutande Pride, Shadow Symphony och titelspåret som definitivt imponerar storligen även om inget av det känns direkt nyskapande eller enligt vad de påstår i pressreleasen. De återuppfinner knappast genren med sin musik, hur imponerande den än må vara så är den inte nyskapande.

Det är kanske inte nyskapande men de slår an varje ton på ett väldigt imponerande sätt, sången är lysande, låtarna är riktigt grymma rakt igenom så precis som Raven Lord tidigare idag måste jag säga att detta är riktigt bra trots att det knappast erbjuder någonting vi inte hört tidigare, gå bara tillbaka till 2001 eller 2003 så får ni se att det enda som skiljer är en fräschare produktion.

HHHHHHH