Cryonic Temple
Deliverance

Efter ett långt uppehåll fram till 2017 har Cryonic Temple vaknat till liv ordentligt kan det tyckas när bandet från Dalarna släpper sitt andra album på lika många år. Deras förra album från 2017 imponerade inte på mig och ska jag vara ärlig har jag aldrig varit speciellt imponerad av dem, men det ska förstås inte påverka mitt omdöme nu för nu är det ett nytt album. Detta nya album har ett ganska flott skivomslag och fjorton låtar om du införskaffar dig digipak-versionen. Det stora frågan blir dock förstås om det är värt att införskaffa digipak-versionen av detta album, eller ens någon version och den frågan ska jag försöka besvara i text nu.

Det går väl knappast att imponeras av det kreativa, eller produktionen som känns ganska tam och ganska tafatt. Däremot är låtmaterialet klämkäckt och kul, betydligt vassare låtar än senast och bättre djup, även sångaren låter betydligt bättre denna gång. Det är ett mer medryckande band vi hör och låtsnickerierna känns betydligt mer välgjorda än senast det begav sig även om det kanske hade en lite mer tilltalande produktion då men det var det enda. Men det är ett långt album, en timme och tre minuter är för mycket, de hade lätt kunnat skala bort åtminstone fyra av låtarna och för att göra det lätt för sig själva hade det kunnat vara de avslutande låtarna då man allteftersom albumet fortgår tappar intresset.

Bra album tycker jag ändå, lite långt som sagt, och kanske också kreativt ganska ointressant men de medryckande låtarna gör att man gärna kan lyssna på vad Cryonic Temple har att erbjuda. De som gillade föregångaren borde nog gilla även detta album då det är bättre, det är mer underhållande och mer roligt – jag har dock noterat i min research att det tycks vara ett album som delar webbrecensenterna lite, det finns en hel hög som ogillar albumet men en stor hög som också tycker att det är grymt, som vanligt håller jag mig mitt i.

Så slutsatsen får bli att Cryonic Temple den här gången faktiskt lyckats skapa ett album som känns ganska värt att lyssna på. Visst är det inget fantastiskt eller lysande och det sänks lite av halvrisig produktion men på det hela taget är det ändå ett kul och medryckande album. Synd bara att de inte hade vett att hålla det lite kortare.

HHHHHHH