Dragonhammer
Second Life

Det känns inte som att man behöver tveka om vad som kommer att tilldraga sig när man lyssnar på Second Life av italienska bandet Dragonhammer, logga, omslag, namn, allt avslöjar vad det handlar om. För dryga 20 år sedan hade jag kanske varit rätt intresserad av det, då var power metal grejen för min del. Det är en genre som ligger varmt om hjärtat då mitt riktiga metalliska intresse väcktes då för länge sedan med band som Rhapsody, Hammerfall, Helloween, Stratovarius och allt vad de kan heta. Redan då skrev vi om metal, kanske på ett annat sätt då det var för tryckt publikation och erfarenheten var lägre. Så vad ska vi då säga om italienarna som varit med dryga 20 år nu?

Att de knappast överraskar musikaliskt är en sak. Typisk italiensk power metal-sångare. Det är en för genren ganska typisk produktion, de smattrande trummorna i rasande tempo känns igen, de symfoniska inslagen likaså. Jag lyssnar efter överraskningar, men det kommer inga, allt är väldigt förutsägbart och det känns som att jag hört detta förr, och det knappast bara en gång. Och så är det inte bara det där välbekanta, ”derivative” som man säger på engelska och som jag inte kommer på i svenska just nu men kopierande, emulerande, efterapande, plagierande är väl uttryck lika bra som några när det gäller att beskriva Dragonhammer. Men visst, de var rätt så tidiga i den andra power metal-vågen så de har trots allt plagierat i hela sin karriär.

Det är ett långt album dessutom, runt 55 minuter blir lite väl mycket att orka ta in. Inget överdrivet ont om det dock, det är väl hygglig power metal, det är väl bara det att det kom massor, massor, massor av dessa band i början av 2000-talet, de flesta erbjöd väldigt lite av värde och det är alldeles för många av dessa band som överlevde – exempelvis Dragonhammer. Är man inte totalt less på ytterligare ett album som låter likadant, utan personlighet, då kan man säkert finna detta album tilltalande. Men det är ett stort om där, och sannolikheten är nog ändå större att det bara är ännu en axelryckning att addera till den enorma volym av meningslösa album som spelats in genom åren.

Jag skrotar drakhammaren direkt då jag har svårt att uppbringa någon som helst entusiasm över ännu ett innehållslöst och trött power metal album – det finns för många redan som det är och det är nästan så man sitter och hoppas på ett av de där elavbrotten som regeringen skräms med – det hade varit en befrielse med tanke på hur överlag värdelöst 2022 har varit när det gäller album.

HHHHHHH