Sound Storm
Immortalia

Ljudstorm, det låter det. Frågan är dock hur det låter egentligen, jag tycker att namnet indikerar ett punkband eller ett riktigt tungt okomplicerat heavy metalband. Det är dock inte vad vad omslaget till deras andra album Immortalia indikerar, vare sig konstverket, logon eller titeln indikerar att det skulle vara ett komplicerat band. Snarare tycker jag det styr tankarna i riktning mot landsmännen i Rhapsody (of Fire), Thy Majestie och sådana band. De har också samma konstnär som Rhapsody och Blind Guardian så det är kanske inte direkt helt gripet ur luften en sådan tanke heller. Enligt bolaget Scarlet Records har debuten fått väldigt fina recensioner och när jag letade information om detta album hittade jag en recensent som belönat detta album med full poäng, i övrigt fanns det inte mycket i form av recensioner av detta album där ute, kanske på grund av albumet släpps först om nästan en månad. Men vad kan vi då säga att italienarna i Sound Storm har att erbjuda?

Symfonisk rockmusik av klassiskt italienskt snitt skulle jag vilja säga, det inleds förstås med ett intro i pampigt stuk för att sedan explodera i en symfonisk power metalorgie av dubbeltramp, körer, stråkar och allt det där som vi kommit att förvänta oss av italienska power metallister. Jag skulle gissa att de inspirerats en hel del av landsmännen i Rhapsody då deras musik bygger på samma mall. Vad jag dock kan utröna sett från promon och vad jag hör är åtminstone att de inte bygger sin musik enligt Tolkieninspirerade sagor skrivna av någon som kanske borde hålla sig till gitarren. Dessutom har sångaren betydligt mindre tydlig accent än många andra italienska sångare även om dennes italienska ursprung är ganska lätt att utröna. Jag kan säga så här, har ni hört Rhapsody så vet ni vad ni kan förvänta er, annars är det power metal av ganska klassiskt snitt uppiffat med lite symfoniska arrangemang och körer och detta erbjuds vi att lyssna till i närmare en timme på elva spår.

En timme kan man faktiskt dessutom utan problem lyssna på detta,produktionen känns väldigt kompetent och ljudbilden är faktiskt riktigt bra. Det slår mig att Sound Storm är betydligt mer kraftfulla än många av sina genrekollegor vilket matchar deras arrangemang väldigt väl, sångaren är dessutom väldigt kompetent och bär upp låtarna på ett väldigt bra sätt. Det är också en stark fördel att detta album känns fritt från tomtar och troll som lallar runt i skogen runt små bäckar som porlar där drakar dricker och ändrar färg till lilla samtidigt som vindens ilska ropar namnen av döda krigare med elfenbenssvärd och sadlade enhörningar, vilket är något vi brukar få av landsmännen i Rhapsody. Sound Storm kan faktiskt vara ett av de mest intressanta band som någonsin kommit från Italien, de gör vad som är bra i den symfoniska metalgenren utan att falla i någon av fallgroparna som så många av de andra banden gör i sina desperata försök att framstå som Episkam Immortalia råkar bara vara episk. Immortalia tycker jag framförs som man önskar att musik som denna ska framföras, utan tomtar, utan troll och annat nonsens, bara mäktig, vacker och spännande musik, jag vet inte ens om den berättar en saga men den blir ett äventyr i mitt medvetande hursomhelst.

Om ni gillar band som Rhapsody, Thy Majestie, och allt vad de heter kan du med gott hopp sätta tänderna i detta album för det bör falla dig i smaken. Akta bara så att du inte gör bitmärken i skivan för då kanske inte din skivspelare vill spela skivan. Det är ibland en storm av ljud men oftast är det en imponerande samling kompositioner av italienskt stiliserad symfonisk metal helt utan Rhapsodynonsens, det gör det ett av de absolut bästa albumen i genren som LMP en gång gav namnet Symfonisk Hollywood Metal.