Trouble
s/t

Trouble är ett av de där klassiska banden som du kanske hört talas om ifall du är insnöade på den doomiga metallen, men som kanske är glömda hos den större massan. Det självbetitlade albumet är deras fjärde (det första var självbetitlat men bytte namn till Psalm 9) och vi har recenserat fyra återutgåvor som kommer på Hammerheart. Denna släpptes 1990 och har väl på något sätt ett omslag som känns som något från den tiden – detsamma gäller förstås det musikaliska.

Klassisk hårdrock, tänk band som exempelvis Black Sabbath för referens. Doomiga riff genom låtar som uppvisar stor variation och fantasifullhet. Jag ska erkänna att Trouble varit ett oskrivet blad för mig så de fyra albumen från Hammerheart har öppnat upp min kunskap om deras musik, och jag kan konstatera att retromusik är bättre som återutgåvor än efterapningar även om man inte har någon tidigare relation till albumen i fråga. Det här har en tydlig prägel av sin era, men med tidlösa låtar som gör att det skulle kunna göra ett ganska betydande avtryck. Bra sångare har de dessutom, bland de fyra albumen jag fått är detta kanske kulmen av allt, det känns fräschast och starkast producerat av de fyra: som att allt de gjort på de tidigare albumen putsats till och givit detta.

Jag påpekar ofta att det inte var bättre förr, men i vissa fall var det nog det, hur många bättre doom metal-album har kommit sedan detta släpptes? Kanske inte något. Det här är en orgie i vassa låtar, i ett band på sin topp där kreativitet blandas med hantverkskunnande för vad som mycket troligt kan ses som ett magnum opus. Det börjar med At the End of My Daze som sätter an en riktigt ton med minnesvärt riff och en riktigt bra låt och det fortsätter så, jag gillar nog bäst den mer tillbakalutade The Misery Shows, efterföljande R.I.P. ska definitivt också nämnas som tänkbar tidlös klassiker. Trouble är ett album där bandet med samma namn träffar väldigt rätt, de hittar magin och gör ett album som nog borde vara lite mer omtalat som en klassiker i metal-genren då det är en riktig höjdare på de allra flesta sätt.

Såg hos Hammerheart att den till 200 kopior begränsade vinylen fortfarande finns kvar, ett tydligt tecken på att albumet nog inte fått det erkännande det förtjänar. Bland album jag fått i min mailbox 2021 är detta definitivt ett av de bästa och om jag hade haft stålarna hade jag utan tvekan köpt mig en kopia. Definitivt värt att ge gott om tid och uppmärksamhet, ska man lyssna på retro ska det låta så här!

HHHHHHH