Trouble
Psalm 9

Psalm 9 släppes 1984 som Trouble men bytte namn till Psalm 9 efter att de släppte ett nytt självbetitlat album 1990. Det är ett album som kommit i ett antal återutgåvor, den här gången är det Hammerheart som står för den och jämfört med vissa tidigare har de flyttat titeln på omslaget, en positiv grafisk förbättring. Det är bandets debutalbum och är enligt wikipedia av vissa kritiker ansedd som ett av de första doom metal-albumen, om det är så låter jag vara osagt då doom metal inte är en av de genrer jag uppskattar överdrivet mycket men har i samband med de fyra återutgåvor jag tagit mig an insett att Trouble gjort något av det bästa jag hört i genren, det gäller dock inte detta album.

Det hörs att detta är ett album från åttiotalets tidigare del, det låter gammalt trots uppfräschad mastring. Det låter också som en del klassisk doom, jag tänker på Black Sabbath men kanske mer med dragning åt sådant som Candlemass eller Cathedral – Trouble var dock före båda dessa band med detta album så ikoniska riff som i The Tempter kan säkert ha inspirerat nämnda band. Det är ett album som känns daterat, gammalt, ibland lite trött till och med – har man som jag ingen relation till det blir det inte ett alltför intressant album att lyssna på, men givetvis lär det vara både spännande och riktigt tilltalande för den som är mer insnöad i genren.

The Tempter som inleder känns nästan så mycket doom metal som något kan bli och titelspåret är riktigt bra, men som helhet är detta album faktiskt ganska tråkigt och det mesta passerar ganska obemärkt förbi för min del. Jag gillar oftast inte heller ljudbilden som känns gammal och trist, lite på samma sätt som Fates Warnings gamla album – storhetsrecepten finns definitivt där men man får mest glimtar av dem, det riktigt bra kommer senare. Men visst, lite av det som sedan blir något fantastiskt finns att finna här och med svaret redan tillgängligt kan man konstatera att trots att detta album inte direkt imponerar är det ändå en fingervisning om att något stort är i antågande – det kommer några år senare.

Ett entusiastiskt debutalbum, som säkerligen kändes betydligt mer spännande när det kom. Tidens tand har dock inte varit speciellt vänlig mot det och det känns daterat och inte alls lika tilltalande som senare album i deras diskografi.

HHHHHHH