Band:
Andi Sarandopoulos – guitar
Henrik Remesaho – drums
Jacob Petäjämaa – lead vocals
Alex Zackrisson – guitar
Tony Bakirciouglu – bass
Discography:
Nowhere To Run (EP 2018)
Guests:
Patrik Törnblom – keyboards
Passi Oksman – keyboards
Info:
Recording by Calle Svennerstedt and Tony Bakircioglu
Mastered by Rich Gray
Released 2021-07-16
Reviewed 2021-08-08
Links:
strykenine.com
pride & joy
Inspirationer som Mötley Crüe, Europé, H.E.A.T. och vad det nu kan vara är ganska uppenbart och det finns inte mycket som känns direkt originellt när det gäller bandets musik, låtarna känns bekanta och kanske lite nostalgiska, fantasilösa kanske. Sångaren och produktionen är av god kaliber men knappast något som sticker ut, inte heller variationen av låtar glänser nämnvärt. Det börjar som jag skrev väldigt bra, men sedan är det ganska mycket ett rätt typiskt album för genren och nog är det lite långt dessutom.
Helt okej album, jag tycker väl att de hade kunnat ta momentum från den inledande låten och hålla det riktigt intressant om albumet varit kortare. Nu dör det av allteftersom det pågår och jag tappar snart intresset, speciellt mot slutet av albumet. Det finns som sagt en riktigt vass låt, den avslutande är ganska klämkäck också men inte så överdrivet spännande egentligen. Nog kunde de väl ha uppvisat lite mer idé och fantasi? Så kul att höra samma gamla upprepanden är inte det roligaste, men visst finns det en stor målgrupp för den här typen av musik så det är väl inte att hålla för osannolikt att de kommer att vara tilltalande för vissa.
Visst kan det vara värt att kika på I, det är ett trevligt album på många sätt. Det är fantasin som saknas, men man kan ju inte få allt. Så min slutsats blir nog att I är ett ganska trevligt album som knappast kommer att göra något större avtryck, gillar du de band som omnämns i denna recension är det nog tänkbart att du gillar Strÿkenines debutalbum.
HHHHHHH