Skeletoon
The 1.21 Gigawatt Club

Label: Scarlet Records
Tre liknande band: Helloween/Freedom Call/Trick or Treat

Betyg: HHHHHHH (5/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
01. Intro Unveiling Secrets
02. Holding On
03. Outatime
04. The Pinheads
05. 2204
06. Enchant Me
07. We Don’t Need Roads (The Great Scott Madness)
08. Pleasure Paradise (Oh Là là)
09. The 4th Dimensional Galaxy
10. Eastwood Ravine
11. Johnny B. Goode


Band:
Mr. Tomi Fooler - vocals
Andy “K” Cappellari - guitar
Fabrizio “Fabbro” Taricco - guitar
Giacomo “Jack” Stiaccini - bass
Enrico “HenrySydoz” Sidoti - drums


Discography:
The Curse of the Avenger (2016)
Ticking Clock (2017)
They Never Say Die (2019)

Nemesis (2020)


Guests:
Simone Bertozzi - guitar
Simone Mularoni - guitar
Alessio Lucatti - keyboards


Info:
Recorded, mixed and mastered by Simone Mularoni at Domination Studio (San Marino)
Artwork by Stan W. Decker

Released 2021-10-15
Reviewed 2021-10-16

Links:
skeletoonband.com
youtube

scarlet records


read in english

Skeletoon brukar ta sig till de nördigas rike med sina album, det är väl inte alltför svårt att lista ut vilken tematik de valt för detta album. Både titel och omslag gör det ju väldigt tydligt och jag tror nästan inte ens att du behöver vara en nörd för att förstå. Eller? Det är femte alstret för det italienska bandet och liksom tidigare vågar de vara löjliga och inte ta sig själva på alltför stort allvar, vilket förstås kanske är det främsta framgångsreceptet inom power metal – man måste ha en stor portion självdistans och inte ta det på för stort allvar.

Bandet har kul när de gör musik, de leker fram sina sagor baserade på filmens värld i detta fall. Inte ens de tråkigaste borde önska sig en DeLorean för att återvända till 1985 eller kanske 1955, dagens musik i sina bästa stunder kan vara betydligt mer underhållande. Skeletoons nya album är lysande producerat av Simone Mularoni som oftast står för lysande produktioner. Låtarna är medryckande, sångaren är vass, avslutande Johnny B. Goode sätter dessutom punkt med lite nostalgi. Speltiden fram tills denna välbekanta avslutning är dessutom sansad och variationen bra – återigen är det en power metal-produktion av högsta klass och det finns inte mycket att klaga på hos Skeletoon.

Underhållande album, sådär lagom löjligt och bra. Jag gillar hur det bara släpper loss och vågar ha självdistans, de har ju till och med givit sig själva epitetet Nördmetall, hur löjligt är inte det? Men det är löjligt bra också med kul låtar, bra energi, skön nostalgi, bra låtar, det är riktigt bra helt enkelt. Kanske som förväntat och man kan förvisso också påpeka att originaliteten är ganska obefintlig men vem bryr sig när de trycker på helt rätt knappar för att underhålla? De bygger snyggt vidare på vad de gjort på de föregående albumen och den som är lite nördig lär definitivt dra lite på smilbanden när den avnjuter Skeletoons senaste alster.

Jag ger definitivt tummen upp för detta album och det gör nog McFly också, så därför kan vi alla konstatera att frekvensen är helt korrekt och underhållningsvärdet på topp. När det gäller power metal börjar Skeletoon definitivt segla upp som ett av de absolut finaste banden i genren, deras musik är återigen riktigt vass, precis som den varit på deras senaste album. Jag rekommenderar att ni tar en tur genom tiden tillsammans med Skeletoon och The 1.21 Gigawatt Club, det är definitivt en riktigt fin musikupplevelse.

HHHHHHH