Michael Kratz
Tafkatno

Han ger ju åtminstone sitt tredje soloalbum en kul titel, Michael Kratz från Danmark som kanske känns igen som trummare för bandet Kandis. Det nya albumet heter Tafkatno om ni funderar över meningen med titeln så kan jag säga att den hjälper när man internetsöker, men det finns förstås också en annan mening. Meningen med omslaget är dock lite mer osäker, det är inte direkt iögonfallande eller spännande – definitivt inte anledningen till att jag låtit albumet snurra ett antal gånger nu.

Och lite kan man nog påstå att omslaget reflekterar vad vi får i generisk westcoard/AOR eller melodiös rock. Det är klämmiga refränger, de väntade balladerna, och så vidare, överraskningar lyser med sin frånvaro. Kratz sjunger hyfsat. Variationen är tillräcklig för att hålla speltiden som känns relativt sansad, inte för långt. På många sätt är det stilistisk ganska förutsägbart och generiskt, nog hade väl Kratz kunnat våga utmana sina lyssnare lite mer? Eller åtminstone utmana sig själv?

Hyggligt album är det överlag, det finns en trio riktigt vassa låtar som jag gärna kommer tillbaka till eller repeterar när jag sitter och lyssnar i bilen. Det är tionde spåret How Can a Man, tredje spåret A Way to the Future och fjärde spåret Without Your Love. Förutom de nämnda spåren är det inte mycket som gör avtryck utan det passerar mest obemärkt förbi, det inleds generiskt och även om första spåret är ganska bra känns refränger rätt pinsam. Egentligen är det inget som gör något avtryck förutom de tre nämnda spåren, ett album man ganska väl kan överse med.

Gillar man melodirock, westcoast, eller AOR kan det säkert vara värt att kika lite närmare men det är knappast ett album som kommer ses som en tidlös klassiker eller något i den stilen. Kratz imponerar väl inte överdrivet mycket även om han erbjuder en och annan riktigt snygg hitlåt.

HHHHHHH